Årets bästa enligt Daniel Magnusson

På den här listan är de tio första albumen kanske lite viktigare än det som kommer sedan. Allt efter skiva nummer tio bör ses som en enda massa av bra musik. På sina håll fantastisk musik, beroende på vad man för dagen är sugen på. Nåväl, nu kör vi!

1. Hot Chip – In Our Heads

Man kan aldrig dra slutsatsen att allt är gjort. Hur bitter och trött man än må vara på musikbranschen. Min definition av kvalitet kan te sig olika från dag till dag. Men när det handlar om popmusik, måste det finnas ett framåtskridande. Låt gå att man efterapar sina favoriter. Bara man placerar musiken i en helt ny situation där allt känns här och nu. Det gör Hot Chip, nu mer än någonsin.

Detta London-bördiga band har länge varit en stabil hit-makande och smånördig tillflykt för personer som velar mellan det indiefierade, det kommersiella och det rent elektroniska. Med In Our Heads gör de precis allt rätt. Att ta ut favoriter på detta verk går inte. Den är så stabil, så genomtänkt, så rakt igenom pulserande och fantasieggande. Det närmaste den kan komma i jämförelse med är hur Pet Shop Boys mästerverk Actually måste ha låtit när det begav sig, 1987. Och så håller den ju än. Att Alexis Taylor med kompanjoner kliver ännu längre in i den danseuforiska dimman är bara av godo. Att de drar ut på låtarna för hypnotiserande effekt är inget annat än rätt.

Så, du som läser detta, jag hoppas att du inser hur väldig den här skivan är. Att bara den, helt på egen hand, får mig att åter tro på albumkonceptet. För på In Our Heads behövs precis alla låtar. Varje del är minst lika viktig som sin granne. Och så bygger man upp en utopi som faktiskt existerar, här och nu.

2. Kendrick Lamar – Good Kid M.A.A.D City

Uppmärksammad och löjligt emotsedd stod den där, skivan vi bara kunde drömma om och så också gjorde. Ett verk som per automatik ställer in sig bland årets toppalbum och känner sig som hemma. Good Kid M.A.A.D City innehåller, bland så mycket annat gott, den självklara Bitch Don't Kill My Vibe. Framtiden, dåtiden, Compton i vår närhet. Musik som sticker ut mer än något annat.

3. Jessie Ware – Devotion

110%, Wildest Moments, Running och Sweet Talk; alla klockrena hits. Då tror man spontant att Jessie Wares debut, Devotion, är urmjölkad, men icke då. En mer stabil och helgjuten skiva får man leta efter. Night Light, exempelvis, är som ett extra ljus i ljuset. Det är en låt som speglar precis vad som sker i London i detta nu.

4. Damien Jurado – Maraqopa

Den buttre singer-songwritern från Seattle släppte i år sitt absolut vackraste giv hittills. Dessutom ett av årets mest underskattade. Inledningen på Maraqopa är en sylvass psykrockdänga. Sedan spinner det bara vidare med barnkörer och helgjuten folkpop med stadiga rötter.

5. Simian Ghost – Youth

Ännu ett, runt våra breddgrader, ytterst underskattat släpp. Särskilt med tanke på att vi borde hålla av landets vänaste och idérikaste popband. Simian Ghost har en stor och rymlig plats i mitt hjärta och det bultar extra hårt till tonerna av Wolf Girl, The Capitol och Curtain Call.

6. The Raveonettes – Observer

Årets stora återgång för egen del. Gruppen jag sedan en bra tid tillbaka hade lämnat drog åter tillbaka mig med en skiva som bär på några av årets största låtar.

7. Anywhere – Anywhere

I Anywhere finns personer från Mars Volta, The Stooges, Minutemen och Sleepy Sun. Det de skapar tillsammans låter på sina håll som om Battles matematiska formel till debut skickats rakt ut i den psykedeliska rymden, med en enkel biljett. Här varvas hetsiga akustiska gitarrer med märkliga och svävande Kate Bush-hymner. Det hela landar slutligen på en bubblande yta av psykrock, som fullkomligt kokar av inspiration.

8. Richard Hawley – Standing At The Sky's Edge

På Standing At The Sky's Edge gör Richard Hawley en Damien Jurado med en twist. Alltså lämnar en genre han känner sig bekväm i och kan utan och innan för att utforska nya musikaliska uttrycksformer, som i första hand vill få våra sinnen att utvidgas. Den här nya världen han kliver in i kan beskrivas som psykedeliskt skimrande från jord till himmel, med krautrock som surrande bieffekter. Låter det sinneslöst på pappret? Richard Hawley liksom, croonernas okrönte crooner mitt i ett kaos av roliga svampar och I am a golden god-hopp rakt ut i etern.

9. John Talabot – Fin

Även om det här må vara Talabots debut är han långt ifrån en nykomling. Dansproducenten har sedan mitten av 2000-talet gäckat Barcelonas scen med ytterst melodisk techno. Nuförtiden handlar det emellertid om att så gott det går blanda deep house med disco och samtidigt flörta in sig hos dem som faller pladask för varm solnedgångstechno.

10. Holly Herndon – Movement

Det ska krävas en hel del tänka utanför boxen för att utveckla Berlinscenens bistraste techno. Holly Herndon flödar fram som stadens friskaste fläkt; låter små små, minimala samplingar – oftast röster, suckar – bli till något större. Inledningen Terminal kan jämföras med ettor och nollor förvandlade till vågor i natten. Movement portionerar ut techno som piskar upp svarta sotiga sår. Holly Herndon har studerat kakafoniska beats under hela sin uppväxt i Tysklands mest kreativt pulserande stad och nu har hon slutligen funnit sin egen plats på kartan.

------------------

Tame Impala – Lonerism

Frank Ocean – Channel Orange

Lightships – Electric Cables

Wild Nothing – Nocturne

Lost In The Trees – A Church That Fits Our Needs

Anna von Hausswolff – Ceremony

Flying Lotus – Until The Quiet Comes

Theresa Andersson – Street Parade

Nas – Life Is Good

Twin Shadow – Confess

Grimes – Visions

1991 – 1991

Miguel – Kaleidoscope Dream

--------------------

Så gott som alla albumen är samlade här (Spotify).

Och för den som är mer av en låtmänniska har jag samlat årets bästa låtar här (Spotify).

----------------

Slutligen då, årets live:

John Maus @ Way Out West. 2012 års mest fantastiska och obegripligaste musikaliska upplevelse, alla kategorier.

Klart slut.