Iron & Wine är aktuell med ett avslappnat album. Vi pratade med Sam Beam om religion, tonårsfrustration och hur man bör förhålla sig till sin musik.
Hej Sam! Hur är läget?
– Det är bra. Jag har ganska mycket att göra nu inför skivsläppet, men det är bra!
Den förra skivan blev ju väldigt uppskattad, av fans och kritiker. Känns det som att du måste leva upp till en massa förväntingar nu?
– Haha blev den? Nej, det känns inte jobbigt. Jag hoppas att skivan ska bli omtyckt, men på samma gång kan jag ju inte påverka människors åsikter. Man får helt enkelt bara göra det som man tycker om och hoppas på det bästa. När jag studerade konst på universitetet fick jag snabbt lära mig att dålig kritik hämmar kreativiteten. Och det är likadant med bra kritik, för den gör en arrogant.
Du har tidigare sagt att du gärna framför mörka och svåra ämnen med en sked socker. Har du gjort det på den här skivan också?
– Alltså nej, inte egentligen. Låtarna på den här skivan är mer avslappnade. Förra skivan var så arg och jag försökte matcha den ilskan med att göra musiken roligare och mer dansvänlig. På den nya skivan är låtarna lättare, mjukare och mer berättande. Så därför kändes det naturligare att ta sig an låtarna på samma avslappnade sätt. På den förra skivan hade låtarna mycket mer att bevisa.
Hur då?
– Några av låtarna var så arga, det är svårt att förklara. Det fanns en upprörd känsla över dem, och jag ville illustrera det. Därför gjorde jag dem dansvänliga och roliga, men med en underliggande, bubblande spänning. Eller det var så jag ville att det skulle kännas.
Vad står låttiteln Ghost On Ghost för?
– Egentligen ingenting. Eller just det. Det är ett sätt att uppmärksamma vår spirituella kontakt och vår fysiska kontakt samtidigt. Det handlar om vår dödlighet och vår spiritualitet på en och samma gång.
Din låt Joy från nya albumet kändes som att den kom rakt från hjärtat, som att du erkände dig svag men också tacksam. Var det så?
– På ett sätt. Jag tror att alla låtar har en del av självbiografiska känslor i sig, fast mer dramatiska. Mitt liv är så tråkigt i vanliga fall. Jag har fru och barn som alla andra. Eller det är ett bra liv, men inte i närheten lika spännande som mina låtar får det att verka. Och det är ju för att jag gör händelserna i texterna mer dramatiska. Sånger är som små draman, små pjäser, och därför gör jag de så dramatiska som jag bara kan. Till viss del så blir du själv en skådespelare när du sjunger, i varje låt du sjunger.
Sedan har vi ju låten New Mexico´s No Breeze som kändes som en låt om att växa upp med begränsningar och om den frustration som tillhör.
– Det var definitivt en stor del av vad låten handlade om. Flickan i låten känner hur väggarna kryper närmare och hur solen lägger sig som ett varmt täcke över huvudet. Hon vill bort, hon vill någon annanstans. Den handlar om tonårsdrömmar och att vilja ta sig ut.
Har du själv upplevt den känslan?
– Ja, så klart. Det har nog alla gjort. När man är tonåring försöker man klura ut världen, försöker förstå vad den handlar om. Och det enda man vill är att ge sig ut och ta reda på det, men samtidigt finns det inget som man är mer rädd för.
Du föddes ju i South Carolina som ligger vid bibelbältet i USA. Hur har det påverkat din musik?
– Jo, det är en väldigt religiös stad, men samtidigt är religion viktigt i hela USA. Jag är själv inte religiös, men jag växte upp som religiös och jag har använt mig av flera karaktärer från religionen i min musik. Jag tror att psalmerna har påverkat hur jag utformar mina melodier. Men psalmerna, kyrkan, mina föräldrars samling av Motown-album och radion som spelade R.E.M så har allt liksom blandats samman.
Varför är du inte religiös längre?
– Världen är en stor plats. Jag tror att jag har läst för många böcker. Jag är ingen svuren ateist, men jag är heller inte religiös. Jag tror att jag väntar på någon form av bevis.
