”Fuck this, det här är inte vi”

Hon är rättfram och drar inte på orden. Este Haim, basist i trion Haim, blir som en mindre orkan när frågor om det kommande albumet förs på tal och ger mord i blicken när gamla meningslösa producenter svischar förbi i tankarna. Haim har äntligen kommit till den plats där de kan göra precis vad som behagar dem. Hittar de en producent som gör det rätt får hen stanna. Den svenske producenten Ludwig Göransson (som ligger bakom Forever) är en av dem med betyget mycket väl godkänt.

– Från första början ville vi att Forever skulle vara en ren partysång och han tog oss dit. Grejen med Ludwig är att han verkligen älskar hiphop och han älskar elektronisk musik, precis som vi. Och vi pratade mycket om att kombinera organiska ljud med ickeorganiska element, för att mixa ihop allt vi älskar. Han lyssnade verkligen och vi förstod varandra från första början. Det var faktiskt första gången som vi kände att vi var exalterade över något som vi precis hade spelat in. För många gånger tidigare har vi känt "fuck this, det här låter inte som vi".

Este går in på tidigare samarbeten med utomstående och jämför det med att prata med en vägg.

– De har totalt kört över en. I vissa fall pekade vi på någon ton som inte lät helt rätt och de bara (Este förställer rösten) "det är okej, det löser sig i mixningen". Allt kan fixas i mixningen. Och så får man tillbaka det och blir frustrerad för det låter som en demo. Och inte en demo i positiva ordalag.

Haims basist går in på hur hon ibland får intrycket av att bara för att man råkar vara en kvinna som sysslar med musik känner producenter (oftast män) sig nödgade att leda gruppen fram.

– Jag vet inte hur många gånger vi har kommit till en studio där en producent har suttit och suckat "åh nej, inte ännu ett tjejband. Ah well, jag får min timlön, låt det gå". Det är så märkligt, vi har blivit brända så många gånger och det är därför vi fortfarande inte har gett ut något, trots att vi har hållit på i fem år. Kanske i framtiden låter vi oss själva producera musiken. Joni Mitchell sa en gång i tiden att "du bör alltid producera dit egna material" och hon höll fast vid det, förutom skivan hon gjorde med Charles Mingus.

Det kommande albumet Days Are Gones titelspår säger förmodligen mycket om det kommande albumet. Este berättar att titeln syftar på hur lång tid det har tagit att få ur sig skivan: "another day is gone and still no record", som det heter. Men låten bär i sig på en historia som, enligt Este, går lite hand i hand med hur de ville att skivan skulle kännas: live och full av glädje.

– Vi var i London och vi skulle vara där i två månader. Och en efter en som vi stötte på sa "Har ni träffat Jessie Ware? Ni måste träffa Jessie Ware! Ni kommer älska henne". Och jag sa "Ja men okej, jag vill träffa den här bitchen, var är hon?" Slutligen så träffades vi, via lite bolagskontakter, och tog något att äta. Och det sa bara klick. Vi var som kycklingar "bababababa!". Och hon är så otroligt rolig. Vi hängde där i restaurangen i tre timmar och pratade om allt.

Till slut sa Jessie att hon egentligen skulle spela in lite under dagen och kom med förslaget att systrarna Haim borde hänga med och spela in något tillsammans med henne.

– Det slutade med att vi programmerade ett beat på 20 minuter, tog fram några ackord, och det första jag sjöng ut i micken var de första orden som man hör i låten. Vi hade låten klar på en och en halv timme. Jessie är fantastisk. Just när man trodde att världen bara innehåller idioter dyker hon upp och förändrar hela ens världsbild.