GAFFAs skribentkår har sagt sitt – här är listan över årets bästa skivor.
Lyssna på alla album (de som för närvarande finns) via Spotify och skaffa GAFFAs Spotify-app här.
(Luau)
Bakom pseudonymen Segal finner vi Matt Simpson, en 27 år gammal London-bo med en förkärlek för överbelastade laptops, fläskiga trummor, yviga gester och spröda synth-melodier som trasats sönder med distorsion och brutal bit-reduktion. Simpson fogar allt samman med sådan kraft och passion att det är omöjligt att inte knockas.
(Rough Trade)
Det är aggressiva taktbyten, gitarr filtrerad genom grus, leda, kärlek, och avsaknad av dito. Det är My Generation, det är punk, Clash, jangel – och det är fullständigt omöjligt att inte dansa.
Du känner dig cool som Jean Reno i León och sinnessjuk som Michael Madsen med motorsåg. Hela världen ligger i dina händer, och du kan krossa den när du vill. Det kanske du gör också.
28. Hårda Tider – Scandinavian Hardcore Insanity
(Instigate)
Malmögänget har alltid svarat för en integritet så stark att de bär den med sig utanpå tröjan, men trots detta golvas man återigen av kompromisslösheten på.
Scandinavian Hardcore Insanity är tio feta låtar på drygt tjugo minuter förpackade i en läcker CD-bok innehållande mängder av bilder såväl som en poster. Det är det bästa du kommer höra i år om du gillar stenhård hardcore.
27. King Krule – 6 Feet Beneath The Moon
(XL)
Tonåringen har en orimlig röst, alldeles för mogen och inrökt och rå för hans ringa ålder men fylld till bredden med lika delar beslutsamhet som ambivalens. Beatsen, i sin tur, är lika delar blytungt urbana som jazzigt mjuka.
Det är ömsom ömt, ömsom sylvasst och de kontrollerade utbrotten i sången är så att man får rysningar.
(PIAS)
Danskan ger nyanserade stämningsfulla passager blandat med korta andningspauser i stil med Tokka där fantasin kan vandra iväg. Aventine är precis lika fängslande som ett verk av Ludovico Einaudi, dock något lättsammare och mindre sårbar. En helt och hållet förtrollande resa från början till slut och Agnes Obel träder fram som den oklanderliga sångerska hon är.
25. Veronica Maggio - Handen I Fickan Fast Jag Bryr Mig
(Universal)
Här fortsätter Maggio att sjunga om kärlek, saknad och ensamhet, om vild förälskelse och om livet som inte blev som man trodde. Hon målar upp stora scener med små penseldrag, sjunger duett med Håkan Hellström och tillägnar Hädanefter till sin tvåårige son. Ibland blir det mer lättviktigt men å andra sidan är det popmusik vi talar om.
(Nuclear Blast)
Surgical Steel är en av få värdiga uppföljare bland alla återvändande musikrävar. Världen har väntat i 17 år på en uppföljare sedan svanesången Swansong och när nu bandet är tillbaka, har de upprättat hedern produktionsmässigt. Kort sagt: Det är tillräckligt med kött, slafs och blod för att tillfredsställa de flesta av bandets tidigare fans.
(Merge)
Reflektor är något annat än allt annat de gjort innan, och det finns en anledning att skivan heter som den gör; Reflektor innebär två tydliga skivor i ett, avspeglingar av varandra. A-sidan närmast besläktad med ett oroligt strandparty, B-sidan en romantisk ångestampull som ställer sig vid sidan om grillen och tittar på. Ett stort verk där producent James Murphy gör ett strålande jobb.
(Indie)
De direktiv Cult Of Luna följt för Vertikal är alla kopplade till ledorden "linjärt, repetitivt, mekanistiskt, tydligt", och de 66 minuter och 45 sekunder som spelats in är bit för bit rena definitioner för termerna, presenterade i musikalisk form. Vertikal är ett förfinat, slitsamt och makalöst tungt dokument av det svenska vemodet utan att ha det som mål.
(Dead Oceans)
Han spelar alla instrument själv, och när han sjunger gör han det som om allt var ett sista besök hos en vän som ligger för döden. Matthew Houcks sjunde album som Phosphorescent sjuder av en slags värmeångest. Ni vet, den där känslan av att sitta inne en varm sommardag och sakta strypas av insikten att ännu en dag försvann.
(Razzia)
Innan Thåström, Ossler och Hellberg gick in i studion hade de en ambition som bestod av några ledord. Skivan skulle gestalta ett tillstånd, ett svartvitt sådant och det skulle utspelas någonstans i Europa, företrädesvis Polen. Thåström mejslade fram ett sound till perfektion, en kuliss som hindrar andra artister från att efterlikna honom eftersom det bara skulle bli ett blekt plagiat.
(Hybris)
Först och främst är Skyer en vacker, svävande hyllning till 80-talet. De neonskimrande ljudlandskapen för tankarna både till samma tids glättiga, sprittande synthpop och Elisabeth Frasiers Cocteau Twins. Även nutida, sakral electro som CEO, och pumpade hedonism a la M83 går med enkelhet att identifiera. Men den största styrkan ligger tveklöst i melodierna.
18. Richard Buckner – Surrounded
(Merge)
Richard Buckner skickade iväg varje låt så fort den var klar. Därefter var det upp till producenten Tucker Martine att pussla ihop materialet. Och det är nog därför som Surrounded låter så otvungen, frisk och spänstig. Som lite av en nytändning för den melankoliske mannen med den mjuka och varma rösten. Så är också det här Buckners bästa på många år.
17. Julia Holter – Loud City Song
(Domino)
Loud City Song lever bokstavligen upp till sitt namn, eftersom Julia Holter har valt att använda sig av naturliga element; exempelvis vågor som bryter mot strandkanten eller de stressade fotstegen i början på låten Horns Surrounding Me. Detta sätt att måla upp en högst levande bakgrundsmiljö tillsammans med Holters oklanderliga och glasklara stämma känns väldigt autentiskt.
16. Kurt Vile – Wakin' On A Pretty Daze
(Matador)
Att många låtar glider över sjuminutersstrecket blir till en av albumets absoluta behållningar, just för att man alltid får tillåtelse att bjudas på något mer. Varje spår är ett stycke episkt berättande lika mycket som det är en musikalisk gott & blandat-påse av präriemusik och perfekt tempererad americana. Kurt Vile har återigen gjort ett album till, för och från drömmarnas land.
15. My Bloody Valentine – M B V
(Egenutgiven)
Vid sidan av det typiska My Bloody Valentine-soundet är det svårt att urskilja några utstickare som går att jämföras med LovelessWhen You Sleep och Come In Alone; å ena sidan kan det bero på att My Bloody Valentine inte längre lika tydligt bygger lager på lager runt skarpa melodislingor, å andra sidan kan det ha att göra med idén om en än mer gedigen helhet. Irländarnas återkomst är all good.
14. John Grant – Pale Green Ghosts
(Bella Union)
John Grant bjuder här på ett vågat stilbyte där hans lena baryton flyter över pumpande technobeats, pulserande elektroniska ljudlandskap och några stilrena ballader. Det är lika organiskt som levande och skapat med största fingertoppskänsla, helt i linje med debutalbumet. Samtidigt är texterna mer självutlämnande och materialet tajtare sammanhållet.
13. Mariam The Believer – Blood Donation
(Repeat Until Death)
Mariam Wallentins gitarrspel är på samma gång nervigt och vackert, ord som passar fint in på albumet som helhet. Albumpusslet är ambitiöst sammanfogat av körer och instrumentala insatser på ett vis som gör att Wildbirds & Peacedrums-bakgrunden inte blir alltför tydlig, trots att Andreas Werliin även här står för det utsökta slagverksspelandet.
12. Basia Bulat - Tall Tall Shadow
(Secret City)
Det här är inte ditt vanliga singer-songwriter-album. Det är något mer och något större i alla avseenden. Produktionen är tjock och tät, ljudbilden så djupt förankrad i det sakrala, stämmorna och körerna låter som religiösa klagorop, rytmiken närmast besläktad med Fleet Foxes. Det är ett sorgearbete och ett album som tar i från tårna och aldrig slutar kämpa.
11. The Knife – Shaking The Habitual
(Rabid)
Man kan jämföra The Knife med sagans skogsrå, som med förföriska fingervinkningar lurar en allt längre in i skogen. Albumet Shaking The Habitual är ögonblicket då de hastigt vänder sig om och visar klorna. Det råder ingen tvekan om att det här är ett svårt och jobbigt album. Men det blir aldrig tråkigt, bara än mer intressant för varje lyssning.
(Epitaph)
Låtskrivarna enades om att gå tillbaka till rötterna för att leverera korta, kärnfulla utbrott av melodier och tankfulla texter, och Joe Barresi − som fått producentuppdraget för tredje gången − gör en briljant insats. Här finns ett otal exempel på rasande snabb melodisk hardcore samt ett par lugnare låtar som framhäver dynamiken i Bad Religions karakteristiska uttryck.
9. The Embassy – Sweet Sensation
(Kning Disk)
I låten I-D heter det "Rather die on your feet, than live on your knees". Ilska, irritation, ibland indignation täpps igen och omsluts av perfekt avvägd popmusik. Monstret som vaknade till liv i början av 2000-talet går med Sweet Sensation in i en något omformad gestalt. En varelse som glöder av idéer, brinner för dansgolvet och som hellre tar till eftertanke än blottlägger sitt aggressiva jag.
8. Daft Punk – Random Access Memories
(Columbia)
Allt har sagts, allt har tyckts. Och ändå inte. Daft Punks fjärde studioskiva (om man bortser från soundtracket till Tron) har så många aspekter, infallsvinklar och tolkningsmöjligheter att bara det ger den genvägen till de högsta betygen. Det är en guldgruva av referenser, genreblinkningar och subtila hyllningar. En genomgående grym skiva som handlar om kärleken till musiken.
(Baba)
Efter sex års tystnad och ett liv som redovisningskonsult så var Sveriges svar på Prince tillbaka. Inte sedan Orups glansdagar har funk varit så poppigt och glädjefullt i detta avlånga land. Matcha Din Look är ett album som växer med sin svängiga funk och Peter Alexandersson alias Kaahs soulfyllda röst.
6. The National – Trouble Will Find Me
(4AD)
Senaste gången den vackraste formen av melankoli som någonsin sprungit ur Ohios vidder släppte en skiva ställde mången recensent sig frågan: "vart kan de nu ta sin musik"? Här är svaret. Den välbalanserade bombasm och omedelbarheten som utmärkte High Violet, hålls till stor del tillbaka av uppföljarens avvaktande, försiktiga hantering av toner. Men det är alltid bra, alltid värdigt.
(Island)
Två underbarn från Storbritannien blandar friskt mellan soulfyllda hits med mer klubborienterade samplingsbetonade instrumentals. Tyngden ligger ändå på den softa baspulserande poppen där inspirationen från tidig house och 2-steprytmen ekar mellan de distade hi-hatsen och pitchade vocals. Med imponerande skicklighet gör de musik som både funkar i lounge som på ett svettigt dansgolv.
(Hemmalaget)
Centrum är raseri och passion, frustration och glädje, de mest ambivalenta av kombinationer som sällan ryms inom samma ram.
Med 27 gästartister skissas historierna upp, med beatsen i centrum. Det handlar inte bara om Sverige 2013, utan om samhället i stort, om allt som är viktigt och om allt som berör. Det blir en mosaik av historier målad med den klaraste färgen av dem alla, hiphoplyrik.
(Matador)
Det är intressant hur man kan få en skiva att låta så färdig, så precis, så fullständig samtidigt som soundet är organiskt lekande och närmast improviserat. Men herrarna Jaar och Harrington gör precis det. Varje spår är en resa ut i deras mörka elektroniska landskap. Där elgitarrer skapar funkigt lekande slingor, där koklockor och och där handklapp fyller ut synthmattornas ljudbild.
(Polydor)
Albumet Woman lämnar ett sensuellt avtryck, som kan liknas med kyssar i nacken. Presentationen är lika sofistikerad som ett glas rött vin. Sagolikt vackert.
Mike Molish kärlek till sin fru har präglat hela albumet, vilket gör att det utstrålar intimitet och känns om något väldigt genuint. Woman är en välbehövlig pulssänkare i dagens samhälle.
(Polydor)
Det här är inget luftslott. Inget hajprus som har gått överstyr. Vad vi har att göra med här är tre syskon som brinner för musiken, som är fast beslutna i att forcera allting framåt och som har letat världen runt efter producenter värdiga dem.
Days Are Gone har – i dagens musikklimat – tagit evigheter att få ut. Debutens titel är också en blinkning åt den segdragna processen, som Este Haim sa i en intervju med GAFFA: "Another day is gone and still no record". Men allt har sin förklaring; det handlar om viljan att nå det exakta slutmålet, punkten där trion i kör säger "Vi är framme nu. Det känns helt rätt".
Om du ännu ej är övertygad om skivans storhet, lyssna återigen på Falling, Forever, The Wire, Don't Save Me, If I Could Change Your Mind, Days Are Gone, My Song 5, Go Slow, Let Me Go, det tar aldrig slut.
Lyssna på alla album (de som för närvarande finns) via Spotify och skaffa GAFFAs Spotify-app här.