Purfärsk festival skapade den enda sanna julglädjen – kolla in reportage och bildspecial från Black Christmass.
Black Christmass, Norrköping, 19-20/12
De stora skorstenarna på Värmekyrkan i Norrköping pryds varje år av ljusstakar, för att fira in advent och välkomna julens varma glädje. Eller varma och varma. Julen blir alltmer överlastad och sockersöt för varje år, och julhandeln beräknas överstiga 65 miljarder kronor i år.
Som en kontrast till julklappshets, bjällerklang och glöggmys arrangerades i år för första gången festivalen Black Christmass i Flygeln, mittemot den ljuskrönta Värmekyrkan. Festivalens inriktning är allt annat än ljus; i centrum stod dödsen, thrashen och blacken – tre brutala metalgenrer med runt trettio år på nacken.
Efter en förstadag toppad av Morbid Angels slingrande och krälande Floridadöds så kommer dag två så sakteliga igång lagom till eftermiddagsthrashen. Norska Aura Noir är ett angenämt första smakprov, men det är tyska veteranerna Sodom som får fart på tillställningen genom en publikfriande och nästintill fryntlig thrashmangling. Att slänga in Surfin' Bird för att skapa moshpit kan tyckas fånigt, men med ett glatt humör och enstaviga 80-talsklassiker som Agent Orange och Sodomy And Lust kan man skapa stämning även på ett hårt betonggolv. Publiken är med redan här, trots att klockan knappt har passerat åtta på kvällen. Att bandets sound påminner om tidiga Helloween – och att ständigt leende gitarristen Bernemann förmodligen är Kai Hansens sorglösa kusin – är såklart bara ett plus.
Pausen mellan banden är gott och väl en halvtimme, lång nog att även utforska Värmekyrkan. Black Christmass satsar inte bara på själva musiken utan även på genomarbetade kringarrangemang. I den mäktiga gamla industrilokalen – förr en ångpannecentral – finns merchandise, hårdrocksöl (MetALE) och en möjlighet att få möta banden. Dessutom ställer konstnären Kristian Wåhlin – upphovsman till åtskilliga stilbildande omslag under pseudonymen Necrolord – ut olika metalrelaterade alster. Precis som musiken inom de hårdare metalgenrerna handlar det om att låta känslorna ta över och explodera i starka dominerande färger.
Just merchandisen kring hårdrock och metal har växt sig allt starkare de sista åren; Venom är väl snart mer kända för sina t-shirttryck än sin musik och urtvättade bandtröjor säljs på HM. Samtidigt budas 80-talströjor med Iron Maiden ut till hisnande priser på Ebay. Att låta kringarrangemangen ta så stor plats på Black Christmass ligger därför helt rätt i tiden och skapar en djupare förståelse för en subkultur som är långt mer än nasala skrik och smattrande trummor. Musikens starkt visuella framtoning kommer verkligen till sin rätt i Värmekyrkans karga, industriella inramning.
Tillbaka i Flygeln går hemmasönerna i Marduk på scenen. Att döma av publikens bifall så är de om inte profeter så i alla fall domedagsprofeter i sin egen hemstad. Det rutinerade blackbandet spelar under festivalens båda dagar, och efter att ha bränt av hela Panzer Division Marduk under fredagen är det nu dags att beta av den klassiska andra skivan, Those Of The Unlight, från 1993. Det handlar om en kaosartad attack, ett musikaliskt virrvarr som är allt annat än insmickrande. Marduk lyckas återskapa den primala desperationen från 1993, känslan som i mångt och mycket formade den andra vågens black metal. Att ljudet i Flygeln är tidstypiskt vasst och skärande skapar den rätta diaboliska inramningen för den östgötska pansarvagnen.
Samtidigt kan trenden med att spela hela album från start till mål diskuteras. Risken är att greppet mest tilltalar de redan invigda, de som verkligen ser just det albumet som någonting extra. I och med detta försvinner också det överraskningsmoment som är inbyggt i metalkonsertens dramaturgi; Här är början, mitten och slutet känt redan på förhand. Marduk gör i vilket fall som helst sitt bästa för återskapa det som många anser vara deras absoluta mästerverk.
Men Marduks övertygande och överjävliga uppenbarelse till trots: lördagskvällen tillhör norska Satyricon. Precis som övriga huvudakter har bandet över tjugo år på nacken, och den aggressiva blacken har efterhand utvecklats till att bli ett slags AC/DC för black metal-fans med ett låtmaterial som är nästan enerverande catchy och påträngande. På ett fullständigt briljant sätt, ska tilläggas. Bandets set i Norrköping är en hitkavalkad av satans nåde, frontat av bandledaren Satyr iförd Trent Reznor-väst och Trent Reznor-muskler, vilket känns talande då bandets stompiga black'n'roll bara blivit kraftfullare med åren. Fokus ligger framför allt på tiden runt Now, Diabolical, då bandet nästan blev ZTV-stjärnor tack vare discotrummorna på The Pentagram Burns – en låt som nog fått in både två och tre unga metalskallar på tyngre grejer.
Visst är det lättillgängligt och hittigt, men leveransen är så full av hjärta och skoningslös precision att alla invändningar är överflödiga. En hit som Repined Bastard Nation innehåller dessutom både twin guitars och intrikata mellanpartier, som en plusmeny till det redan delikata svarta julbordet. Satyrs mångfacetterade blackröst är unik i sammanhanget, men det är hans mellansnack som verkligen sticker ut ikväll. Värmen från scenen är påtaglig när han prisar den saliga publiken, och understryker hur trött han är på allt snack om vem som är mest true: "Energin som skapas mellan oss härinne, det är den som verkligen betyder något."
Utan publiken har inte ens Satyricon något att komma med, och det är rörande att se en black metal-legendar som Satyr så uppriktigt tacksam och ödmjuk. Med all rätt, då publiken verkligen är med på varenda liten not norrmännen vräker ur sig. Black Christmass första upplaga kan inte beskrivas som något annat än en överväldigande succé. När avslutande Mother North äntligen mullrar igång till Iron Maiden-artad allsång så är den svarta mässan fulländad. Satyricons uppenbarelse gör att tomtegubbarna kan slå i glasen bäst de vill; julens enda sanna glädje är att bli överkörd av skoningslöst smattrande norsk black metal.
Mother North – United we stand – Together we walk
