I vår nya artikelserie guidar bandet dig genom sitt album – från start till målgång. Femstjärniga Don't Be A Stranger pratar om cancerångest, melodiåtervinning och oxymoroner.
Albumet Don't Be A Stranger bär på "lågmäld, subtil och vacker pop som räcker länge", enligt GAFFAs Maria Stacke. Här nedan får Stockholmsbandet tala till punkt om vad som ligger bakom denna femstjärniga historia.
Tips: lyssna på skivan via Spotify eller Wimp samtidigt som du läser om låtarna.
Nu överlåter vi ordet till Don't Be A Stranger:
1. Damage
Låten skrevs när ena gitarristen i bandet fick besked om att hen hade cancer, diagnosen var dock felaktig för att doktorn blandat ihop pappren. Don't Be A Stranges musikalitet kan jämföras med Black Flag, avsaknad av tekniska färdigheter men genom aggression, vilja, tvång och till exempel hot om att behöva betala tillbaks grammofonstöd, kan man krama ur ganska bra tagningar ur orkestern.
Texten handlar om cancerångest och den fria viljan (det vill säga när man adderar allt psykosocialt skröfs man får med sig under uppväxten, med gener som vandrat och muterats längs århundradena, blir det ju inte så vansinnigt mycket utrymme kvar till egna initiativ.)
2. Speed, Heat & Light
Var som många låtar på plattan en avlägsen släkting till det den blev slutgiltigt. Skrevs på casiosynth med calypso-komp. Texten är intakt. Temat är att här och nu är trist och en resa runt jorden samt speed heat & light kan vara den möjliga lösningen. I outrot får vi reda på att ytterligare ett försök med nya ingångsvärden gav förbättrat resultat.
3. Coat
Handlar om att vara i ständig osynk och en förhoppning om att flykt är en möjlig utväg. Avslutas med en tematisk oxymoron: jag kommer precis från en hög botten. Från början hette den coat och handlade om att glömma jackan på det tillfälliga uppehället i Lagersberg. Den här låten är en gammal sailor, trivs bäst vid vattnet.
4. Long Time Leaving
Ibland känns framtiden som en väg utan avtagsvägar och påfarter. Låten tangerar den hårfina ekvationen kring kärlekens tillgång och efterfrågan i ett stämningslandskap som enklast kan beskrivas som ödehus-pop. Här ryms elefant- och undulathjärtan – stor- och lillhjärna. Om låten vill förmedla något är det att ruta ett är aldrig längre bort än ett telefonsamtal.
5. Whose Baby
Jammades fram i studio Cobra. Arbetsnamnet var Kvinnoblu(e)sen. Låten levde länge en bortglömd tillvaro i Don't Be A Strangers-mamman (bandets kringresande hårddisk) men hittades och gillades för sin mörka luft, sväng och charmiga spelfel. I praktiken en livetagning.
6. Save Me
En klassisk depressionslåt. I tunneln. Man orkar tydligen inte tvätta sig och det är synd om en för att man inte har pengar till presenter. Spelades in totalt live och till och med sång-tagningen är intakt. Pålagt är körerna som arrangerades av producentkoni.
7. Never Ending Start
Ett favorittema i Don't Be A Strangers texter är så kallade oxymoroner eller självmotsägelser. Ord eller begrepp som är sammansatta av två element som står i motsatsförhållande till varandra eller är skenbart oförenliga.
Exempelvis, Lonely Together eller Perfect Problem från förra plattan. Att befinna sig mellan två ytterligheter är enormt luftigt och kravlöst men en aning diffust. Lite som kvantfysik, att vara på två platser samtidigt.
Ursprungligen var den två takter ur ett outro som gick under arbetsnamnet Doorsjam-et. Dessa 20 sekunders musik har sedan dragits ut till en treminuters-individ, låter idag som om man tänder lampan i ett relationsakvarium som är skört och vackert men som algat igen då malen dött.
8. No Tomorrow
Någon har fått lite för mycket av eskapismen och bekantat sig med avigsidorna med flykt.
Att hänge sig åt kortsiktiga kickar kan ha som bieffekt att man vaknar upp – både fysiskt och på ett bildligt plan – i situationer man inte vill vara i.
Alla som varit unga kan antagligen relatera till sånt här, djupt begravda i skämskudde. För en av effekterna med att växa upp och bli vuxen är att impulskontrollen blir allt rigidare. Alla vuxna klarar marshmallow-testet. Nej förresten. Inte alla.
9. Aurora
Om man spelar halva melodislingan från Damage baklänges har man den här låten, det är melodi-återvinning. Det sägs att när Peter Green från Fleetwood Mac hörde Aurora första gången förstod han att det är så Albatross borde ha låtit. Detta rykte är obekräftat men oemotsagt.
Aurora är även ett gott vin. Det finns många oxymoroner i texterna, icke att förväxla med ordet "oxynorm" = snabbvärkande morfintablett.
