Från gitarrlärare till världsturné på ett år

Som liten bodde Matthew E White i både Filippinerna och Japan, hans föräldrars tro hade fört honom dit. De var missionärer och han fick glatt följa med. Så småningom kom familjen tillbaka till USA och Richmond, Virginia. Det är där som debutalbumet Big Inner är inspelat, ett album som fullständigt förändrat livet för den storvuxne, skäggige 31-åringen. Ett album som fört honom runt jorden, och nu till Sverige där GAFFA träffar honom innan hans spelning på Pustervik i Göteborg.

När man läser recensioner av din musik återkommer många kritiker till att det påminner om, eller rör sig i gränslandet av, gospel. Det, tillsammans med att du ofta refererar till Gud och Jesus i dina texter, får en att undra: Är religion en viktig influens när du skapar musik?

– Religionen finns i min bakgrund, jag är uppväxt med den och den har varit väldigt inflytelserik när det kommer till hur min världsbild sett ut när jag växt upp. Att skriva om de teman man själv känner sig hemma i är naturligt, och religion och den kristna tron är väldigt familjär för mig. Men religionen är inte speciellt närvarande i mitt dagliga liv.

Vad har annars influerat dig till att hitta dit eget sound?

– Det är ett ganska vitt spektra och det skiljer sig lite från låt till låt. Men framför allt handlar det om en nordamerikansk musikkultur. Den amerikanska söderns folkmusik, soul, rock'n'roll, blues, gospel, jazz och all möjlig annan New Orleansk musik. Allt som härstammar från den afroamerikanska folkmusik som slavarna skapade, och som präglat, närmast skapat den amerikanska musikaliska historien. Men jag influeras också av jamaikansk och brasiliansk musik som uppstått på ungefär samma sätt.

Albumet Big Inner släpptes redan i augusti 2012, för över ett år sedan, hur har året som följt varit?

– Det har varit galet, olikt alla andra år. När skivan släpptes var det tänkt som en liten grej, och så blev det så här. Det blev en snöbollseffekt. Det här är mitt liv nu, min karriär och en sån enkel grej som var man får sin lön ifrån har ju förändrats rejält. För ett år sedan lärde jag treåringar hur man höll en gitarr, och igår var jag i Köpenhamn och spelade för 1 500 personer, i en stad jag aldrig varit i förut. Det är surrealistiskt. Eller som när vi spelade i Sydneys operahus, en av världens mest kända konsertlokaler, jag borde blivit helt till mig men det var mer som en spelning i mängden. Jag tror inte riktigt att det sjunkit in att jag spelat där än. Förhoppningsvis får jag tid att ta in allting när den här turnén är över i januari.

Gensvaret på albumet har varit enormt och det har skrivits spaltmeter med beröm. Går det att ta in allt fint som folk skriver utan att bli lite självbelåten?

– Det där är ett tveeggat svärd, som artist vill man givetvis att folk ska uppskatta ens verk och jag är väldigt tacksam över att det varit så för mig, det är alltid kul att höra fina kommentarer om något man gjort. Men det kommer inte alltid vara så, därför kan man inte basera sin konsts värde i vad andra människor tycker om den. Det hade varit att jaga sin egen svans och är inget sätt att fortsätta en karriär på. Man får helt enkelt ta det positiva med en nypa salt. För det märkliga med att turnera är att ens dagar kretsar kring ens musik, och i slutändan än själv. Det är lätt att få för sig att ens musik betyder något men om du går ut på stan och frågor vem Matthew E White är kommer ingen veta det. Min skiva är i slutändan bara ett flimmer på en skärm.

Hur ser du på biten att som musiker också framföra dina låtar live?

– Det är ganska så nytt för mig och jag är antagligen både bekvämare och bättre i studion men jag gillar det verkligen. När vi startade turnén var allt väldigt oklart, jag har aldrig tidigare varit frontman i ett band, och visste inte alls om jag skulle klara det. Och det finns ju en massa band som släpper bra skivor men sen faller allt platt när de står på scen. Som tur är verkar folk gilla våra framträdanden och jag tror att det beror på att vi försöker vara så ärliga som möjligt på scen. Vi försöker verkligen ge publiken det allra bästa som vi bara kan ge. Det är något av en utmaning för mig, en ny men en rolig sådan.

Du har nu framträtt i en hel rad olika länder och, i och med att dina låtar ofta refererar till religion, upplever du någon skillnad mellan att spela i länder som är mer religiösa, exempelvis Irland, till skillnad från de som är mindre, exempelvis Danmark och Sverige?

– Intressant, jag har nog inte riktigt funderat på det så och har nog inte märkt någon direkt skillnad. I USA har jag varit mer noggrann med att förklara mig och förtydliga vad jag inte vill förknippas med. Där är religion så starkt förankrad i till exempel politiken och då vill jag vara tydlig. Här i Europa har jag fått bilden att religionen är mer kulturellt bunden, och inte lika styrande. Men när du säger det, på Irland ställde journalister frågor som var lite annorlunda och mer inriktade mot religion, men jag märkte det inte mer än så.

Har du kunnat skapa nytt material under turnén?

– Jag kan starta idéer, brainstorma och skaffa mig en överblick, men jag har väldigt svårt för att färdigställa låtar. Men jag kan åtminstone börja, så jag har något att ta med in i studion sen.

Känner du någon press inför att skapa ett nytt album, att inte kunna nå upp till folks förväntningar?

– Inte egentligen, jag tror att det viktigaste är att kunna erkänna att saker och ting har ändrats. Det ser inte likadant ut inför nästa skiva, det är sanningen. Många fler är intresserade och det är en bra sak. Att Big Inner gjordes utan att någon såg på innebär bara att jag på nästa skiva måste fortsätta lita på min smak, min vision, för det gick bra första gången. Men jag säger ofta till skivbolaget att vi får se, det finns ingen garanti att folk gillar min nästa platta. Men visst, klart jag skulle bli besviken om alla hatade det jag gör i fortsättningen men jag tror att så länge som jag håller kvar vid att vara ärlig mot mig själv så kommer det gå bra.

Rätt så nyligen släpptes en remix av låten Big Love, gjord av Hot Chip, hur kom det sig?

– Vi ligger på samma bolag och de hörde av sig till oss, sa att de var intresserade och att de älskade min musik, så jag sa okej. Jag kände igen namnet, men visste inte egentligen vilka de var men jag lyssnade lite och det kändes som att de skulle vara respektfulla med materialet. Och jag gillar resultatet, väldigt cool organisk vibe. Det var spännande att höra deras tolkning av låten.

Vilken är din personliga favorit av dina låtar?

– One Of These Days, första låten på skivan. Det är en av de första låtarna jag skrev till Big Inner, den är väldigt personlig och jag gillar hur produktionen blev. Det är väldigt viktigt att det blir en bra helhet.

Men efter att allt turnerande, du har inte tröttnat på dem än?

– Jag lyssnar aldrig på låtarna, men jag spelar de ju i och för sig jämt. Men nej, jag har inte tröttnat. Ibland har det dock krupit på mig att jag nog spelat vissa av de säkert 500 gånger, men det finns värre saker.

Det är ditt första besök här, känner du till något om Sverige?

– Nej, ingenting. Jag känner bara igen Sverige från vinter-OS, du vet flaggorna och så, haha.

Matthew E White spelar ikväll (torsdag) på Debaser Strand i Stockholm.

Den 22 oktober släpps Big Inner Deluxe som kommer innehålla fem nya spår. De kommer också släppas som en fristående EP samma dag.