Nyhet

''Jag är mycket retro''

Record Store Day-aktuella Kikki Danielsson dissar CD-fodral, hyllar vinylen och berättar om ett ödesdigert val.

Imorgon är det Record Store Day över hela landet. Till Bengans i Göteborg kommer ingen mindre än Kikki Danielsson. Vi ringde upp henne för att prata misslyckade val, förbannade fodral och knastriga vinyler.

Varför behövs Record Store Day?

– Det är ju en väldigt tråkig utveckling att skivaffärerna försvinner runt om i Sverige. Sen känns det inte lika motiverande att göra en platta idag när folk kan plocka ner den från nätet och när färre människor köper den fysiska plattan. Men man förstår ju ungdomarna också. Det kostar pengar att köpa en platta när det kanske bara är en låt man vill ha.


Samtidigt så har ju vinylen fått ett uppsving på senare år.

– Ja, heja heja, säger jag! Jag som börjar bli gammal och ser dåligt. Det är ju mycket mer att titta på. Det kanske finns bilder och låttexter. Sånt följer ju också givetvis med i CD-formatet, men det är så pyttesmått att jag ser ju inte utan förstoringsglas. Och så går de förbannade fodralen sönder hela tiden, haha, plastskit!

Varför tror du att vinylen har blivit populär igen?


– Som skivköpare har man ju inget val om någon beslutsfattare bestämmer att "nä, nu ska vi inte längre göra stora vinylskivor längre". Likaså med kassetterna, nu för tiden finns det ju inte längre några bilstereor med kassettdäck. Det har ju bestämts över våra huvuden och det tycker jag är för jävligt. Men jag tror helt enkelt att folk vill ha tillbaka vinylen. Mycket bilder och mycket att läsa, kanske lite historik och i ett större format så man slipper sitta med lupp.

Är du själv en vinyljunkie?

– Jodå, men jag har ganska nyligen köpt en vinylspelare. En sån som man kan överföra vinyler till CD-skiva med, för jag är ju fortfarande en sån person som går runt med en CD-freestyle, haha! Jag vågar knappt visa den när jag åker tåg.


Men det är ju fint, det är ju lite retro.

– Ja, jag är mycket retro.

Du ska ju uppträda på Record Store Day, vad ska du spela för nåt?

– Det får ju bli något som jag kan eftersom vi kör teater (Kikkiland, reds. anm) samtidigt. Så det blir väl lite Sulo-låtar från den senaste plattan.

Inga klassiker?

– Nej vi hinner väl inte det, det är ju så ont om tid och andra ska ju spela. Vi ska nog köra tre låtar, tror jag.

Släpper du något limiterat i anknytning till Record Store Day?

– Vi har inte hunnit med att spela in något nytt. Men vi jobbar på en kommande skiva som Sulo nu har skrivit tre låtar till. Det ska bli en riktigt klassisk country-sak med tio låtar. Och sen vill jag hitta några gamla godingar som jag har haft i huvudet 20-30 år tillbaka. Sen kanske jag gör en cover på mig själv. Från den tiden då man var 20 och hade en flickröst. Jag har kommit i målbrottet nu, haha, så då får man sjunga i en annan tonart antar jag.

Vilket är ditt första ögonblick när du fann musiken? Har du något skönt vinylögonblick?

– När jag var liten var jag alltid "sångsjuk". Så fort någon kom hem till oss så gick jag runt och hummade och hoppades att någon skulle säga "kan du inte sjunga nåt". Men det var aldrig någon som tittade på mig. Men min pappa förstod att jag ville sjunga och syssla med musik så jag fick ett dragspel som jag kunde träna på. Sen frågade han om jag ville ha en rullbandsspelare eller en skivspelare och dumt nog valde jag en rullbandsspelare, så jag har ju inga gamla plattor alls.

Men det kanske är läge att börja samla nu då?

– Ja men det får jag göra! Man vill ju gärna ha det där lilla knastret. Men det kanske inte finns på de nya skivorna?

ANNONCE