Söndagskänsla modell bättre

Söndagen känns först mest som söndagar känns. Ruisrock ligger över en helg, vilket innebär att man kan sluta jobbet på fredagen, vara på plats hela festivalen, och sedan återgå till verkligheten på måndagen. Bråvalla pågår ju exempelvis mellan torsdag och lördag. Det finns ju för- och nackdelar med båda schemaläggningarna. Men den tidigare för med sig att en av dagarna faktiskt just är en söndag. Söndagar är inget bra. Det är betydligt färre människor på plats än de tidigare dagarna, 23 000 mot fredagen respektive lördagens 35 000. Antalet besökare slår ändå rekord, 93 000 basunerar festivalledningen ut. Japp, de summerar respektive dags antal besökare. Vilket innebär att besökarna med tredagarsbiljetter räknas tre gånger. Jag vet inte vad som är kutym i festivalbranschen, men dessa siffror är förvirrande.

Det blir ändå en söndag med en stämning av mys mer än ångest. Dagen svävar fram i värmen och det lättade publiktrycket erbjuder en, ja, trevligare känsla. Dagen står också för en ganska stark line-up. Systrarna Söderberg i First Aid Kit mönstrar på strandscenen på eftermiddagen. Och levererar inget annat än perfekt utförd americana. Folk svalkar sig i Aura å, och jag tänker återigen på Hultsfredsfestivalen, sjön Hulingen och den gamla Hawaii-scenen. First Aid Kit blev nyligen rekvisita i en debatt angående musikkritikens förlamande konsensus i landet Sverige. Det var onekligen en viktig debatt som väcktes. Men angreppet på gruppen var en missriktad käftsmäll från en journalist, som utöver en hel del prima projekt, gärna sluggar sig fram på Twitter. Undertecknad har dock inte stämt in i hyllningskören gällande deras musik, mest för att sådant där konsensus och beröm ofta står en upp i halsen innan man ens hört skivan. Men om inte "believe the hype", tro i alla fall att det är särdeles högkvalitativ americana. Bandet har också en förmåga att få den där genren att lyfta live, det är ändå en musikform som gärna sluter sig och imploderar i sömnighet på scen. First Aid Kit sätter kongenial musik till dagens prärievärme, och hade "tumbleweed" dragit fram i sanden hade det bara känts rimligt. Klara Söderbergs röst är ett underverk, en bättre Joan Baez, utan det irriterande vibratot. Och den där jäkla Waitress Song – totalt fantastisk.

Tame Impala intar sedan tältscenen. Lokalen är inte ens halvfull, att jämföra med hur Maggio under lördagen fyllde utrymmet till brädden och över. De – eller mest Kevin Parker – gör ju inte heller som Maggio bredfrontsmusik. Det är alltid vanskligt att ta sig an psykedelisk rock, kritikermässigt. Man får gärna på moppen av Pink Floyd-nötter vars liv stagnerat i ett årtal för länge sedan. Eller så är det en yngre upplaga människa, immun mot nymodigheter och som inte existerade när det begav sig, som utger sig för att besitta något slags tidlös musiksmak. Men Tame Impala är knappast ett band som har några likheter med dessa typfigurer, den psykedeliska rocken är vackert stadgad i pop och perfekt förflyttad till nutid. På skiva spinner bandet varma slingor av rocken, på tältscenen blir det mest muller. Den urusla akustiken gör väl sitt också. Visst bryter melodiken igenom harmonierna, men det är en större upplevelse med ett par hörlurar. För egen del är Tame Impala i huvudsak en ensamupplevelse, eller möjligtvis något att avnjuta i mindre grupp. Denna mediokra tältlokal är tyvärr inte rätt forum för bandets inbäddade musikaliska dramaturgi.

Sedan kör Suede och därefter Icona Pop, jag skippar båda. Frågan är om det finns någon ointressantare bokning än Suede år 2014? Och Icona Pop, ja, visst, de får ju publiken att stuffa. Men inte heller de är särskilt spännande ur musikaliskt hänseende. Batterierna är istället fulladdade till Phoenix nere på strandscenen. Inte heller det en jättespännande bokning, men de har ackumulerat ett helt… batteri med hits vid det här laget. Och är det inte en hit så är det en låt som låter som en hit. Det är underhållande. Thomas Mars har alltid varit en personlig favorit, trots att han mer liknar en figur avlad i Wes Andersons fantasi än en frontman – eller kanske just därför.

Det bestående intrycket blir trots allt att det var en ganska trevlig festival. Tack vare vädret, och några eminenta spelningar. Jag sätter mig på båten och puttrar inåt stan, till ett nordiskt sommarkvällsljus som fascinerar mina tyska journalistkollegor så mycket. Med Future Islands och First Aid Kit i tankarna.