''Jag vill tacka Nirvana-medlemmarna''

I februari släppte hon kritikerrosade albumet Gemini Gemini. Nu står en kort turné på schemat för Jennie Abrahamson innan hon beger sig över Atlanten för att gigga med före detta Genesis-sångaren Peter Gabriel. GAFFA ringde upp och tog ett snack med Abrahamson som bland annat berättade om ett nyinköpt, specialdesignat plexiglasinstrument och en ring fylld med röd färg.

Du ska spela på Rock & Roll Hall Of Fame-ceremonin, hur känns det?

– Ja, jag ska få vara med och sjunga. Det ska bli askul. Känns som en lite surrealistisk tillställning måste jag säga. Min stora förhoppning är att David Bowie ska vara där, han bor ju ändå där. Jag vet inte om han är invald men jag hoppas att han ska vara där så man kan få hälsa på honom. Och att få tacka de kvarvarande Nirvana-medlemmarna, dem borde man ju i alla fall hinna få träffa eftersom de är invalda och ska spela också tror jag.

Hur förbereder du dig inför den spelningen?

– Inte alls tror jag. Det är så mycket inför giggen här i Sverige nästa vecka så just nu är huvudet fullt av nya arr och nya instrument och logistikfix.

Du har bland annat ett gig på Pustervik i Göteborg veckan som kommer, vad kan publiken förvänta sig?

– Det blir lyxigt. Det är ett stort band och vi kommer spela ganska mycket låtar. Mycket nytt men också gammalt i lite ny skrud. Har man gillat något jag gjort så tror jag att det blir en rolig konsert att se. Och framför allt så fick jag just en plexiglasmarimba levererad från Umeå. En specialbyggd som jag kan byta färg i, så jag är jävligt mallig. Den kommer folk att få se och bara den är värd biljettpengen.

Hur förändras din musik från skiva till live?

– Det där är så olika. Har jag solospelning så måste jag ju verkligen plocka ner låtarna i minsta beståndsdel och verkligen hitta på något nytt för att jag ska kunna framföra dem själv. Sen har jag turnerat en del med budgetlösningar och då har det varit mycket backtracks. Man är få musiker och ska rymmas i en kombi. Den här gången har jag med mig tillräckligt många musiker så att allt spelas live. Jag har en ny keyboardkille i bandet som verkligen har färgat in det med mycket synthar. Så den här gången blir det väldigt liveigt och ganska synthigt.

Har du några ritualer innan du går på scen?

– Inte sådär medvetet uttalade. Men om det är ett gig där jag är väldigt nervös så brukar jag försöka gå upp en stund innan och titta på scenen, om det finns möjlighet till det. Och så försöker jag tänka mig att just den platsen där jag ska stå, att man fyller den platsen rent mentalt. Det är ett sådant här idrottspsykologitrick. "Okej, där ska jag stå och den där ringen, där jag står, är fylld med röd färg, eller vad man nu gillar för färg, och där är jag som bäst". Att man mentalt ställer in sig på att prestera bra istället för att fylla sig med "det kommer aldrig att gå, det kommer aldrig att gå" för det är ingen bra uppladdning.

Vilken känsla vill du lämna publiken med?

– Publiken vill jag peppa totalt. Jag vill att de ska gå därifrån och vara uppfyllda. Så, pepp. Det kan ju vara åt vilket håll som helst, någon kanske behöver få grina av sig en kväll och någon kanske behöver få dansa. Själv är jag helt sänkt efter ett gig. Spelar ingen roll om det gått bra eller dåligt. Så jag har ofta behov att få vara lite ifred.

 Om du skulle jämföra ett Jennie Abrahamson-gig med en film, vilken film blir det?

– Någon Noah Baumbach-film. Jag skulle gärna se min musik som typ ett soundtrack till någon av hans filmer. Det är helt omöjligt att inte vara berörd på något sätt av hans filmer. Musiken har en plats i dem. Jag tänker på The Squid And The Whale där musiken är så otroligt central för att lyfta varje situation.