''Skivbolag har ansvar som vilken arbetsgivare som helst''

När Simon Norrsveden skulle släppa sitt förra album fick skivbolaget Universal kalla fötter och droppade allt. Nu är han tillbaka med beslutsamhet och gammalt Flashback-hat har blivit analysmaterial.

GAFFAs Andreas Bäckman ringde upp den skivaktuella artisten.

Hej Simon. Hur är läget?


– Det är väl bra, jag är ledig idag, så jag håller på och fixar. Gör ärenden ute på stan.

Vad för ärenden?


– Jag läser till psykolog när jag inte gör musik, och vi håller på och förbereder oss för att gå på praktik, så jag är ute och fixar lite med det.

Spännande! 


– Ja, verkligen. Jag har jobbat lite inom psykiatrin innan som mentalskötare, men inte som terapeut, där det ju är samtal som är huvudsysslan. 

Det är tredje gången gillt för dig nu, soloalbumsmässigt. Hur känns det?


– Ja det kan man nog säga, eller två och en halv kanske. Förra gången blev det ju nån slags mellanting. Skivan släpptes direkt på Spotify efter att Universal droppade hela grejen.

Ja vad var det som hände där?


– Jag kan tänka mig att vissa ekonomiska förväntningar är ganska styrande för dem, de ville nog att jag skulle bli nåt som jag inte är. De la ner rätt mycket pengar på produktionen, och innan albumet så släpptes en EP, som jag tyckte fick okej spinn, men det tyckte nog inte skivbolaget.

Det måste varit jobbigt.


– Ja, det kändes oerhört tråkigt. Jag hade ju jobbat på två års tid på det albumet, gått ner på halvtid levt jävligt fattigt eftersom jag hade siktet inställt på det som skulle bli.

Har du något horn i sidan till Universal nu?


– Jag tycker att man som skivbolag har ansvar för människors tid som vilken arbetsgivare som helst. Har man ett löfte om ett jobb så bör man ha det, och om inte så bör man få reda på det. Men det finns nån sorts idé om musiker som ett släkte som ska behöva stå utanför allt sånt. Vilken annan yrkeskår har de villkoren?

Det skulle vara vi journalister då. Men du, din nya singel ger mig 90-talsvibbar. Saknar du 90-talet?


– Nej verkligen inte, jag lyssnar på hur mycket musik som helst och är absolut inte fäst vid ett visst årtal. Men man gör ju sånt man kan, och jag vet inte hur man programmerar syntar eller trummaskiner. Jag är uppväxt med att spela i replokal, det är det jag kan. Jag har en del kompisar som håller på med mer 80-talsinspirerade grejer och de kan hålla på med en låt i flera månader. Jag fattar inte vad man rimligtvis kan hålla på med så länge.

Många droppar fortfarande Kent och Kristian Anttila som referenser till dig. Känns det tröttsamt?


– Antingen är det nåt jag inte fattat eller så har de som skriver om musiken väldigt få referenser, alternativt drar den närmsta som de tänker att folk förstår. Ibland kan jag även få fantasier om att det egentligen handlar om journalistens lathet. Mixare brukar ofta be mig om egna referenser och då har jag nästan aldrig några. Det skulle var Smashing Pumpkins då, min gudabild.

Hänger du nåt med Anttila förresten? Ni känns som två personer som skulle kunna fungera ihop.


– Vi känner varandra. Vi har spelat pingis i kalsonger ihop hemma hos mig, till exempel. 

Du om man googlar dig hamnar man rätt snabbt i en Flashback-tråd. Har du läst den?


– Ja, haha, men det var ett tag sen nu. När man jobbar i en ganska skyddad verkstad så tänker man att allt man gör är fantastiskt. Jag tror det är en slags omnipotens man behöver för att våga släppa sin debutskiva, att våga tro att man är något att ha. Och den fantasin hade jag nog fram tills att jag googlade mig själv och upptäckte att folk verkade hata mig. Då tyckte jag väl att det var lite jobbigt, nu tycker jag mest att det är spännande, ur psykologisk synvinkel. Det är ganska harmlösa människor som skriver de där sakerna.

Vad skönt att du kan vara så pragmatisk.


– Alltså jag blir ju arg också, men var ska jag kanalisera den ilskan? Inte skriva tillbaka till dem på Flashback i alla fall. Då är det bättre att tycka synd om dem, för att de i sin ensamhet och brist på trygghet måste rikta sitt agg mot andra på internet.