GAFFAs redaktion har sagt sitt.
Dags för del två i vår albumsammanfattning. Läs, lyssna och ta in!
20. Mapei – Hey Hey
Låtarna är överlag dominerade av den lätta soul och finstämda R&B som Mapei säger att hon alltid velat sjunga och slänger även in en The Shirelles-cover av bara farten. Formatet i sig är självklart ritat efter popmallar, och de med hennes tidigare släpp i åtanke självklara hiphop-inläggen liksom danselement passar in perfekt. /Özgür Kurtoglu
19. Christopher Sander – Jorden Var Rund
Att Ingenting-sångaren, vid sidan av sin musikaliska karriär, arbetar med bland annat filmmusik kommer inte som en förvåning. Här etableras scener. Ofta känns de som villkorslösa omfamningar, invirade i en lika tunn som känslomättad stämma, omgärdade av melodier du trodde redan var skrivna. /Jonathan Bengtsson
18. Kent – Tigerdrottningen
Vad vi än väljer att fästa för andra attribut vid Tigerdrottningen så är skivan obönhörligt angelägen till sin tematik. Här kulminerar det skräckscenario som förmörkade Röd; ett nedmonterat folkhem, en förkolnad självbild hos det som var "världens bästa land" för 40 år sedan. En anemisk verklighet. /Jonathan Bengtsson
17. Lykke Li – I Never Learn
Hon må hävda att hon aldrig lär sig, men Lykke Li vet sannerligen hur albumtrilogin hon klätt i flera nyanser av dyster kärlek och skimrande pop ska sys ihop. I Never Learn är vackert, vemodigt, stort och tungt och bombastiskt; ett album som korrekt representerar den artist Lykke Li är känd för att vara. /Özgür Kurtoglu
16. Baba Stiltz – Total
Produktionen är så nära felfri det går att komma. Musiken tar hela tiden avstamp i melodidriven mjuk techno, men den skruvas sedan till. I ena stunden är det skwee-inspirerat, i nästa psykpoppigt eller hiphop-droneigt. Siktet verkar dock oavsett alltid vara inställt på att ge ett helhetsintryck som skapar gåshud. /Jonathan Eklund
15. Ásgeir – In The Silence
In The Silence är ett verk som genomsyras av ren och skär talang. Akustiska gitarrslingor virar in sig i elektroniska svajande ackord och kombineras med de vackraste av röster. Isländska Ásgeir besitter förmågan att förmedla sinnesstämningar som kryper in under skinnet och knyter upp stressknutar, tråd för tråd. /Tina Berglund
14. Kleerup – As If We Never Won
Det låter överlag som Kleerup gjort ett soundtrack till skicket man kan befinna sig i då man inser att man varken kan vara utan eller tillsammans med den man älskar. Sex låtar om att titta uppåt och se en bättre värld. Sex låtar skrivna från något som fortfarande känns som den ultimata sorgens källare. /Mathias Jensen
13. FKA Twigs – LP1
Påminner ibland om alternativ R&B och om britternas rika historia av elektronisk musik, artister som Massive Attack och deras klaustrofobiska atmosfär. Men det är hur Tahliah Barnett manipulerar sina höga toner över krypande oljud som förädlar konceptet med något som inte bara kittlar hjärnan, hon tillför även kött och blod. /Damir Sepulveda Espinoza
12. Gidge – Autumn Bells
Gidge gör musik som i stadsmiljö låser ut och blockerar bullret från trafik, från rusning, från tunnelbanans stress och myller. Som när betongens gråa nyanser sakta ersätts av grönska. Det är rofyllt även när röstsamplingar och blåsinstrument samtidigt skramlar omkring med bas och trummaskiner runt sig. /Özgür Kurtoglu
11. Conan – Blood Eagle
Det är imponerande hur snyggt bandet väver ihop de sex spåren av massiva sengångarriff till en 45 minuter lång och kompakt helhet utan att för en sekund tappa varken fokus eller kraft. Conan har nått en helt ny musikalisk nivå och Blood Eagle är en förstklassig studie i monolitisk doom. /Tomasz Swiesciak