COVER ME: Här är The War On Drugs fem favoritomslag.
Vinylen är het igen och då uppmärksammas äntligen omslagen på nytt. Därför kickar vi nu igång vår nya artikelserie COVER ME där vi låter artister och band välja fem favoritomslag och snacka lite kring dem. Först ut: musik- och fotonörden Adam Granduciel från hyllade The War On Drugs.
Hur väljer man egentligen ut favoriter? Och kan man någonsin bli klar? Adam Granduciel brottas med exakt samma beslutsvånda som du och jag. Tänk om man väljer fel? Blotta tanken på att leva med ett felval är skrämmande, om inte för att man vill exponera sin finaste smak för alla andra så för att man inte kan leva med sig själv om man glömmer att ta med något.
Just därför sitter The War On Drugs-sångaren in i det sista och skrollar fram och tillbaka på sin telefon för att hitta de där russinen både han, du och jag alltid vill hitta när det är skarpt läge. Till slut bestämmer han sig för att redovisa dem, i alla fall. De fem albumomslag som ligger honom varmast om hjärtat. Just nu, vill säga.
Yoko Ono – Season Of Glass (1981)
– Det här kom ut precis efter att John sköts till döds. Jag måste ta med det för hennes djärvhet. Det är fantastiskt, men också så sorgligt. Johns blodiga glasögon med New York i bakgrunden. Jag tror hennes budskap var att 'livet är verkligt', eller nåt. Helt fantastiskt.
Neil Young – Tonight's The Night (1975)
– Han ser så underlig ut. Så sjabbig, den konstiga bomullskostymen, mörka solglasögon. Albumet kom ut två år efter att det spelades in. Han gjorde On The Beach däremellan med Rick Danko och Levon Helm och de övertygade honom om att ge ut det.
The Rolling Stones – Let It Bleed (1969)
– Kanske det första albumet jag minns från när jag var barn. Riktigt lekfullt med tårtan. Vänta, jag måste försöka komma på något bättre än Let It Bleed. Det sade jag bara för att jag var så liten när jag såg det, och minns hur jag tittade på det. Egentligen är inte själva bilden så fantastisk, mer att jag förknippar det med en härlig tid när jag upptäckte musik och Stones. Blonde On Blonde, kanske? Äh, det får stå kvar.
The Beatles – White Album (1968)
– Ingen hade någonsin gjort något sådant förut. När man lyssnar in sig på The Beatles känns just det albumet annorlunda på något sätt. Om jag skulle göra något liknande? Kanske. Troligen inte. Vad mer kan du göra? Inte svart, det har Metallica gjort. Inte vitt, förstås. Genomskinligt, kanske? En annan sak jag gillar med White Album är fotona på innerfodralet. De bästa jävla fotona någonsin. Fyra porträtt, alla självständiga, vilket också var nytt för dem. Fyra olika individer. Jag skulle gärna rama in de fyra.
Nirvana – In Utero (1993)
– Hmmm … Vilket ska bli mitt femte? Ur ett personligt perspektiv måste jag välja något jag köpte på CD också, när jag var 14-15 år, för det var ju en viktig tid. Nu kom jag på ett! Omslaget till In Utero var så konstigt, skrämmande och mörkt. Man förstod inte riktigt vad det betydde, med kroppsdelarna. På baksidan är det en massa bebisar. Det var så långt ifrån vad man förväntade sig att de skulle göra, som ett slag i ansiktet. De såg sig själva som en sell-out, men så gjorde de det omslaget. Jag minns att jag stirrade på det länge.
