’’Går det åt helvete får vi väl göra en ny skiva’’

Markus Hasselblom och Daniel Strandman släpper i dagarna sitt debutalbum El Futuro under namnet Fantastic. GAFFA tog således ett snack med herrarna om samarbetet, Dire Straits och om att allt kan gå åt helvete. 

 

 

Markus: Vi har båda gjort musik i en massa år, spelat i en massa olika band. Det här var dock tänkt som ett soloprojekt för mig men det är så otroligt tråkigt att göra musik själv, så vi slog oss ihop istället och blev Fantastic.

 

 

Daniel: Markus är den primära låtskrivaren, även om jag bidragit med någon dänga. Det har varit grymt, väldigt prestigelöst och det har alltid funnits en go vibe. Annars kan det ju vara lite känsligt att komma in och pilla i andras grejer.

 

M: Men det är väl just där man är ett band. Från början var det tänkt som ett soloprojekt och då bollar man mest med sig själv. Det är mycket tuffare än att bolla med någon annan, så då får man släppa det litegrann. Släppa sina darlings, ha en dialog om det.

 

 

M: Det är någon slags crossover mellan elektronisk dansmusik och olika typer av 60-talsinfluenser. Med riktiga trummor och percussions, så man inte vet vad som är vad.

 

D: Sen finns det absolut en psykedelisk aspekt. Men det finns det många band idag som sysslar med, och som likt oss jobbar med monotona drone-basgångar som upprepas. Jag tror att vi försöker få in lite mer popstruktur i det. Att det finns en låt i det och inte bara ett groove som maler i fem minuter. 

 

M: Det har varit en av de stora utmaningarna. Liksom, hur gör man pop av kraut och techno? Det är lite det vi försökt göra utan att det blir cheesy och dåligt. Jag tycker ändå det gått ganska bra.

 

 

M: Det handlar bara om att testa. Mycket fram och tillbaka sådär. Men jag tycker det är skitsvårt. Man är hela tiden på gränsen till att det blir för genomtänkt. Det vill man inte att det ska bli.

 

D: Men det är så vi jobbat fram skivan tänker jag. Mycket förstatagningar, ibland rena felspelningar, och det blir det som händer precis då …

 

M: … Det finns någonting i första tagningen, när man kommer på riffet eller vad det är för något, då finns något där. Sen när man börjar komma in i det blir det för tillrättalagt, men just när man kommer på det finns det feeling.

 

D: Det är inte så att vi "kör förstatagningar bara för att" utan det är mer att du tycker det är tråkigt att jobba med klippning och så i efterhand.

 

M: Det är roligare med helheter, det är det.

 

D: Jag tror det hörs, det finns något organiskt i det som är svårt att ta på. 

 

 

M: Ingen aning. Jag tänker på bara på såna här värsta band som man har, men samtidigt ... tycker de så är det väl så …

 

D: Det beror lite på hur man säger det och vad personen ifråga tycker om det bandet det jämför oss med. Älskar någon Dire Straits och drar en parallell till oss, då är det ju great. 

 

M: Va fan, om de kallar oss Dire Straits blir man ju asglad. Jag älskar Dire Straits. Det kan du få citera mig på.

 

 

M: Den kommer nog inte sist, för man brukar försöka hitta någon slags sångmelodi och skriva text, men i mitten någonstans. Det är viktigt att inte bara bygga instrumentellt, för man tenderar att bygga för mycket om man inte har sången. Har man den kan man vara lite mer sparsmakad. 

 

 

M: De är väl småpolitiska. Små fragment från dagens samhälle, inga historier direkt. Små korta grejer.

 

D: Men de är ganska så personliga också. Många gånger allmänna, sånt folk kan applicera på sig själva, men ändå rätt personliga.  

 

 

D: Att det ska få lite spinn och resonera som det gjort bland vänner. Jag har aldrig varit med i något som det varit en sån positiv vibe kring. Så att det ska få fot, ta lite snurr … och är de tillräckligt bra, som vi hoppas och tycker att det är, så ska väl det lösa sig. Samtidigt så är man ödmjuk i det.

 

 

M: Nervös är man alltid, det kan ju faktiskt gå åt helvete. Men det tror jag inte att det gör det, så det kommer bli jättekul. Och går det åt helvete får vi väl göra en ny skiva bara.