Singelaktuella Solen om Kent–jämförelsen, drömmar och missnöje.
För tre år sedan släppte Solen sitt första album. De saknade skivbolag men gav ut det själva och kallades Sveriges bästa osajnade band. Sedan dess har mycket hänt, de har spelat flitigt – främst i Stockholm – och blivit med skivbolag. Trots att livet borde vara lätt att leva låter singlarna Förlorare och Solguden än mer uppgivna än tidigare alster. Men det finns en förklaring.
– Vi har inga drömmar längre. Inte som vi hade då. Varje spelning var det största som hänt oss, men nu har vi spelat på mer eller mindre alla ställen vi kan. det finns inte så mycket mer att hämta, inget nästa steg. Vi kommer aldrig tjäna pengar, aldrig bli stora. Så ja, största skillnaden mellan nu och då är bristen på hopp. Det är väl inte lika roligt längre. Och det kanske hörs, säger trummisen Olle Darmell.
Men varför fortsätter ni då?
– Vi är kompisar, och har roligt ihop. Men vi hade lika gärna kunnat hålla på med fiske eller spelat squash. Nu råkar det vara musik vi gör och så har det gått lite bättre än för tre år sedan. Så det är väl fåfänga kanske ...
Att prata om att det gått "lite bättre" är en underdrift. När förstasingeln Förlorare släpptes sprutade superlativen över bandet. Den kolsvarta sommarsingeln Solguden fick ett liknande bemötande. Men hyllningarna till trots finns det oro inför det som komma skall.
– Det skulle vara fruktansvärt om folk inte tycker skivan är bra. Eller om det inte blir en hyllningskör, det skulle ta fruktansvärt hårt. Så det är jättemycket, ångest är väl att ta i men rädsla för att det inte ska uppmärksammas. Och tyvärr så räcker det ju inte med att säga att vi själva tycker det är bra. Då ljuger vi för oss själva om vi sa att det räckte.
Solen har aldrig varit gladpop. Det är, bandnamnet till trots, mer prat om mörkret än ljuset i deras texter som överlag genomsyras av hopplöshet, vemod och svärta. Var det kommer ifrån är däremot svårt att precisera.
– Något slags missnöje kanske. Vi delar det ju alla fyra, men vet inte var det kommer ifrån. Det råkar bara vara så att vi fyra känner så. Eller, snarare så har vi nära till det uttrycket. Alla kan väl känna svärta och smärta men vi gillar väl att prata om det. Och vi är väldigt ängsliga, så vi pratar mycket om sånt. Men rent konkret var det kommer ifrån, det vet jag inte. Jag tycker alla är så. Alla är väldigt molokna.
När förståsigpåare – såväl som lekmän – ska beskriva ynglingarnas sound är det en jämförelse som görs ofta. Den med giganterna Kent.
– Det är något vi kommer få leva med. Vi är inte döva, vi hör ju att det stämmer men tycker själva att den här skivan är mindre lik. Kents tidiga skivor är jättebra så det är ingenting vi skäms över, att vi låter som dem. Det är ingenting vi försöker förneka men vi har inte heller försökt låta som dem, vi har snarare pratat Slowdive eller Nirvana. Sen är det ju tyvärr Sveriges ocoolaste band vi jämförs med, men men.
Vem?
Bandet består av Erik Hillborg, Nils Dahlqvist, Gustav Karlsson och Olle Darmell men att de fortfarande kallas Solen har inte varit en självklarhet.
– Vi har haft många krismöten där vi diskuterat om att byta namn. Fuck You var ett alternativ, men röstades ned och fick bli en tröja istället.
VAD?
Andra har beskrivit gruppen som shoegaze, 90-talsgrunge eller rock åt indiehållet. Själva gör de det enklare för sig.
– Vi har försökt att vara lite tuffa, göra en massa oljud och sådär men vi klarar inte riktigt av det. Så när det kommer till kritan är det bara pop.
VAR?
Alla fyra är ursprungligen från Gävle men har med åren spridits ut. Två bor numer i Stockholm, en i Uppsala och en långt ute i Gästriklands skogar.
I veckan släpptes tredjesingeln Kom Kom Kom och albumet Till Dom Som Bryr Sig släpps 29 oktober.
