WHERE'S THE MUSIC?: Läs om GAFFAs upplevelser under festivalens andra dag.
När snön börjar falla vid lunchtid på fredagen inser jag att mössan, den lämnades hemma och att jag inte åkt så långt söderut som min februarihjärna längtade efter. Men snöandet försvinner lika fort och att ta sig mellan spelställena på Where's The Music? i industrilandskapet i centrala Norrköping visar sig inte vara så kallt ändå. Det kanske är det raska tempot som gör det, för det finns mycket och många att se på denna vinterfestival, så det gäller att hänga med.
Kvällen inleder jag på varmaste sätt ändå, Summer Heart spelar i Laxholmskällaren och ett trettiotal personer har valt att joina David Alexander i värmen. Killen som har beskrivits som "a lone laptop boy from Sweden" av brittiska The Guardian. Det är lo-fi och det är drömpop, lätt att tycka om. Med på scen finns en till kille bakom spakarna, men de låter som betydligt fler. Summer Heart har syntmattsstyrka tillräcklig för ett helt band. Det är lite svajigt röstmässigt periodvis, men indievibben på det känns mer charmig än att det stör. När nya låten från i år Thinkin of U kickar igång gör också David det och det låter nu riktigt bra i alla led. Avslutningsvis får vi höra I Wanna Go och lamporna på scen blinkar som i färger från en sommaräng, fast gå det vill nog ingen just då.
Från en smekande äng in i en mystisk skog. Luna Green tar plats på scen i Stopet och intresset för 23-åringen med tre album i bagaget sen debuten 2013 är förhållandevis stort. Luna känns som ett vackert rådjur, dock något instängd i bur, för scenen är liten med lågt i tak och publiken står väldigt nära. Det är trångt om plats, både rent fysiskt och för de högsta tonerna. Luna mellansnackar och ger uttryck för förvåning, hon trodde "på max tre personer i publiken typ". När en liten harpa plockas fram tätnar mystiken och i Lunas ögon speglas fascinationen över att vi är där tillsammans med henne. Hon ler, som hon ruvat på en hemlighet vi nu får ta del av.
På kvicka fötter över broar och Motala ströms mörka vatten, beger jag mig vidare för något jag sett lite extra fram emot. Förväntningar på Sabina Ddumba har nog inte bara jag utan även många andra. Hon äntrar scen, drottninglik i kaftan å höga jeans. Redan i första låten får vi det lekfulla scenspråket med händerna. Som hon vill visa och forma låtar inte bara med sång. Det är vackert att se på. Vi ges mycket nytt material i genren soulpop och det är betydligt svängigare än kända balladen Scarred For Life (som hon också kör och avslutar gospelhigh). På scen finns förutom fyra i band även tre på kör. Ett kort men lite för högt elgitarrsolo dras av från en kille i bandet, trots volymen är det effektfullt. Sist ut kör hon sin nya singel som släpps i dagarna, en låt jag redan nu längtar efter att få höra mer utav. Ljubel och applåder får hon såklart och känslan av att nyss sett en stor konsert i miniformat är svår att skaka av sig. Sabina gjorde verkligen det bästa av sitt trettio minuter långa showcase.
Mycket och många att se skrev jag inledningsvis, en realitet som också gör att flera akter spelar samtidigt. Louise Lemón får konkurrera med både rutinerade Hello Saferide och kritikerrosade Adna vilket gör att det tyvärr ekar lite tomt framför Louise scen. En del av publiken sitter också ner vilket gör det hela något odynamiskt med tanke på det kraftfulla tempot i musiken. Det är hårda trummor och Lemóns snabba kroppsspråk vittjar om en hel hög av inneboende energi som vill ut och boxas med någon. Det är synd att hon inte hade fler där i ringen.
Sitter ned, det gör också folk på The Hanged Mans spelning i Hörsalen, till största anledning för att det är en sådan typ av lokal. Här får vi bevittna teaterstycket Rebecka Rolfarts med band. Rebecka är gitarristen från bland annat Those Dancing Days och Vulkano. I kråsblus, sammet och långt hår är hon lika självklar som en huvudperson i en 70-tals musikal. Bakom henne finns ett väl sammansatt band och tillsammans följs de åt som utdraget tuggummi. Lika mycket stretch hittar vi också i Rebeckas intressanta röst. Atmosfären i salen är varm och spelglädjen på scen resulterar i ett fnitteranfall mot slutet. Ingen verkar misstycka åt det flamsiga, för hela Rebecka är en så mysig person. Ett ilsket saxofonsolo rundar av spelningen, lika galet som glatt.
När det så är dags för elektroniska popakten Kite ringlar sig kön lång utanför. Det är fullt och många får vända i dörren. Kite, som hyllats för tidigare livespelningar, lämnar nog ingen som väl kom in i Dynamohallen denna kväll, besviken. Det är kraftfullt med en vibrerande bas som känns i bröstet, många nickar ikapp hellre än klappar. I bakgrunden projicieras en springande varg i strobljus, Kite är hungriga och jag med.
Efter lite matjakt så smyger jag in i Tegelvalvet för att vänta på tjejen jag såg på tågstationen. Hon som ser ut som en blandning mellan en elegant 80-tals modell och en filmstjärna från tjugotalet – Linn Öberg. Det är sparsmakat, enkelt och vacker sång. Linn premiärspelar låtar från nya albumet och rösten fungerar lika fint ihop med gitarr som med piano. Det är svårt att slita sig, för Öberg har en förmåga att trollbinda en. En akt att hålla utkik efter.
Nästa stora artist att inta Dynamos scen efter Kite är Beatrice Eli, och som hon intar scenen sen! Hennes rörelser flyter enkelt över stora ytor och hon studsar likt en gummiboll, i håret en dansande tofs. Nej, det är inte gulligt, det är sexigt. För den här tjejen har swag och hon rör sig med självklara steg. Elis styrka ligger också i rösten, som likt en spegel ger uttryck för känslor på ett träffande sätt. Det blir spontanljubel och applåder trots teknikproblem när Moment Of Clarity körs, Eli har fans och många är här ikväll. I mitt huvud strax innan jag ska gå ringer det konstigt nog en helt annan låt, Pat Benatars Love Is A Battlefield från 1983. Kanske för att den handlar om kärlek, kampen för det. Kanske för den enorma styrkan jag nyss såg på scen, den som smittade av sig. För alla; hon, han och hen blir starka av att se Beatrice Eli.
"We are young
Heartache to heartache we stand
No promises, no demands
Love is a battlefield
We are strong, no one can tell us we're wrong
Searchin' our hearts for so long
Both of us knowing
Love is a battlefield"
På trötta fötter över broar och Motala ströms mörka vatten, ger jag mig av för kvällens sista spelning i Flygeln. Petter, Ison & Fille, DJ Sleepy, DJ Taro, Lilla Namo, Rosh (bilden) och Blen har teamat upp för en gemensam spelning: "Ikväll är vi kungar". Vi får nya verser och upphottade remixer av kända låtar från rapparnas repertoarer. Petters Det Går Bra Nu i ny tappning känns rolig igen och Rosh gör Petter sällskap på både Så Klart och Början På Allt. Att hon gör det på den sistnämnda känns symboliskt, för det måste vara början på allt nu för Rosh. Hon levererar i varje vers, i varje rörelse ikväll. När hon kör Svart Diamant så kan jag inte undgå att känna stinget i hjärtat, det här är en syster vi har väntat på. Välkommen. Ison & Fille är lika självklara och glada som alltid, klassiker från För Evigt (skivan) är publikvärmare som flera gungar med i. Lilla Namo har en naturlig plats i gänget, men ger mest energi mot slutet. Sångerskan Blen gör en fin version av Genom Allt. Publiken då? Publiken är med på allt, genom allt, och det om något är ett riktigt bra betyg på en spelning, på en festival, en sen februarikväll i Norrköping.
