Till minne av Mathias Jensen

I sitt första mejl gav han mig ett artikelförslag om Brooklyns musikscen och dess senaste trender. Mitt cyniska jag tänkte: "jaha, ännu en lycksökare som har googlat 'Brooklyn + music' för många gånger och hängt lite väl mycket på Pitchfork". Må så ha varit men Mathias Jensens musikkunskaper stannade knappast vid New Yorks bakgårdar. Han motbevisade mig gång på gång. Det kommer dessvärre aldrig ske igen, för min GAFFA-kollega har somnat in för gott.

Mathias grundfilosofi när det kom till musiktyckande var att det är omöjligt att utse ett modernt mästerverk när det släpps. Det är istället tiden som får utvisa om albumet höll för hajpen. Det en istället kan göra är att fråga sig "är det här bäst just nu?". Om så är fallet har vi att göra med något alldeles extra. En sexstjärnig smäll. Under sin korta men kärnfulla karriär var inte Mathias sen med att hylla men han tog allt som oftast samtidigt tillfället att blicka tillbaka i historien. Och när gamla hårdhudade – rent av trötta – skribenter skrockar och pekar tillbaka på "då", det var då det hände på riktigt, såg Mathias istället en spegelbild. Det händer igen, historien upprepar sig och det känns lika äkta och monumentalt nu som då. Det där knottret på armarna säger allt.

Visst bad jag honom ibland att minska ner på jaget i texterna och skala ner på tankstrecken men i stort var Mathias, från första stund han började skriva för oss, redan en fullfjädrad musikkritiker. Han hade svårt att förhålla sig till våra teckenbegränsningar men det spelade mindre roll när innehållet var värdefullt och helt igenom läsvärt från första till sista stavelse. Mathias var inte en talang, han var en redan slipad diamant och i de 78 skivrecensioner, 33 liverecensioner och flertalet artiklar som han ändå hann med under sin korta karriär finns formuleringar jag aldrig ens kommer att komma i närheten av hur länge jag än fortsätter. I hans värld räckte alfabetet till när känslor skulle beskrivas.

Otroligt och oturligt nog träffade jag aldrig Mathias away from keyboard, så jag ska förmodligen inte prata om hans personlighet. Men vad jag kan prata om är musikjournalisten Mathias Jensen och när jag ser tillbaka på våra mejlkonversationer läser jag gång på gång små, korta men ack så ärliga kärleksförklaringar till hans texter. Och tillbaka fick jag en helt igenom engagerad skribent som brann för varenda uppgift han mottog. En person som aldrig var svår att ha att göra med och som alltid levererade i tid. Därför blev jag direkt orolig när en Tomas Andersson Wij-liverecension inte kom in i tid. Jag hade all anledning att vara orolig.

I somras berättade Mathias för mig att han tvingades till operation på grund av en godartad hjärntumör. Operationen gick bra, men en natt några månader senare hände något. Läkarna tror att han fick ett epilepsi-anfall i sömnen till följd av operationen skriver Mathias mamma Inga-lill till mig. Klumpen i halsen.

Mathias blev 25 år. Det är svårt att knyta ihop, det är jobbigt att ta farväl, men jag vet att han älskade det här.

Vila i frid, Mathias.