Foo Fighters frontare spelade vidare trots brutet ben – GAFFA var ett stenkast ifrån händelsen.
Kolla in Emil Agrells bildgalleri från spelningen
Ögonen. Knappt 100 meter ifrån händelsen var det omöjligt att missa att det där hoppet ner från scenen inte riktigt var meningen. Dave Grohls ständiga grin gick från ett brett leende till en snopen "va fan händer?"-min. Och resten av gruppen tog sig fram och tittade ner i avgrunden. Något stod inte riktigt rätt till.
Jag var på plats för att recensera den här spelningen. Jag såg en inledning med klassikern Everlong, såg en supertaggad Dave Grohl som hetsade publiken från första sekund. Men jag såg också ett publikhav som inte riktigt hade vaknat till liv. På något sätt kändes inledningen med Everlong och Monkey Wrench som att kasta pärlor till svin. Vakna för fan. Kanske att Dave Grohl tänkte detsamma. Kom igen nu. En bit in i Monkey Wrench satte han kurs mot sin högersida och började rusa. Någonstans på vägen gick det väldigt fel och resten är nutida rockhistoria. Som en mänsklig stålman med gitarren i högsta hugg föll han utan skydd. Dave Grohls blick obetalbar. Monkey Wrench fortsatte att tugga. Person efter person kom till undsättning och bandet stängde slutligen ner. Efter en kort stund av ovisshet gav någon Dave Grohl mikrofonen.
"Hey ladies and gentlemen. I love you but I think I just broke my leg. I really broke my leg."
Det deklarerades omedelbart att kvällen skulle ha sitt slut här, men det lovades samtidigt att bandet skulle komma tillbaka till Sverige när frontaren repat sig. Trummisen Taylor Hawkins tog över och det blev partylåtar som plåster på såren. Cold Day In The Sun och Queen-hitten Tie Your Mother Down. Vi på plats tackade och tog emot, vi räknade inte med något annat. Ett par tusen lämnade arenan. Men så kom den där stolen fram, en mikrofon rakt framför och slutligen Dave Grohl, som avslutade Queen och David Bowie-covern Under Pressure. Och så här i efterhand, hur kunde vi tro något annat? Hur kunde vi bara anta att den här Duracell-kaninen – den här fresh pots-junkien – skulle nöja sig med en ambulansfärd och en hemfärd, när scenen stod kvar och publiken med den?
Att recensera en sådan här upplevelse är en omöjlighet. Säg det till hen som häver ur sig getingar och plus, men det är på tok för lätt att en händelse som denna färgar av sig på allt och tar över. En helt rimlig och habil konsertupplevelse filtreras genom Dave Grohls sjuka show must go on-mentalitet och allt exploderar i mytförklaringar och hjältedåd, av en person som kallar oss för hjältar, för att vi stannar kvar och kollar ett halt band. Jag bestämde mig för ett referat men hamnar lik förbannat i mytologi-träsket. Det är en sådan kväll. Jag vill egentligen bara avsätta stycke efter stycke åt helyllerockkillen som frontar Foo Fighters, men också fokusera på alla de personer som i samband med den här konserten och det senaste albumsläppet tvångsmässigt måste hävda sitt ointresse. Snacka ner och skriva skojfriska tweet-recensioner av bandets albumkatalog och krypa vidare i ängslighetens korridorer. Det har snackats douche-rock. Ärligt talat så vill jag bara skriva ett stort jävla försvarstal om den genomgenerösa mannen. För ikväll sätts precis allt på sin spets. Dave Grohl vann, ni kan halta hem nu.
Foo Fighters-ledarens enorma musikfanatism har alltid speglats i hans musik. Han har liksom svårt att bestämma sig för om han vill vara en del av de mörkaste svartklubbarna eller tre trappor ovanför ABBA och det har genom åren resulterat i ett antal melodiska åskmoln med disten som verktyg. Dave Grohl älskar sina rockkollegor. Han ser upp till var och en av dem även om han med sitt band, kommersiellt, har rusat förbi många av dem för länge sedan. Det skulle inte förvåna mig om han backstage med sitt brutna ben färskt i minne kom att tänka på scenen där The Jesus Lizard-sångaren David Yow under en konsert fick en flaska kastad stenhårt rakt i huvudet. Varpå han tuppade av under några minuter, kvicknade till helt utan hjälp och sedan bara fortsatte spelningen som om ingenting hade hänt. Det finns för mycket rockhistoria i Dave Grohls hjärna för att han inte ska ta ett sånt här tillfälle i akt. Att bli en del av den där rock'n'roll-myten vi älskar att hata och älska på nytt. Kvällens initiativ kommer att älskas av många, men så har vi klicken som hellre föraktar och förlöjligar, medan huvudrollsinnehavaren, med hjälp av kryckor, tog den långa färden fram på scenens catwalk och framförde My Hero. Ridå.
"I will never forget this show", hälsade Dave Grohl under konsertens slutskede, och hur många gånger har du inte hört den förut. Skillnaden den här gången är att Dave Grohl menar var och vartenda ord.
