GAFFA har sagt sitt. Håller du med?
Imorgon fredag står Foo Fighters på ett så gott som fullsatt Ullevi. Vi förpeppar med att lista bandets albumkatalog – från sämst till bäst. Liveplattan Skin And Bones är inte medräknad.
8. Echoes, Silence, Patience & Grace (2007)
Foo Fighters har aldrig släppt ett genomuselt album. När bandets bottenskrap ska behandlas hörs istället musik som är helt utan mål, som långa färdsträckor till inget alls. Echoes, Silence, Patience & Grace är ett sådant album. Dave Grohl reflekterar kring sin då nyfödda dotter och fokuserar på låtar "with messages that resonated on the audience". Resultatet blir en axelryckning och ett "määäh".
7. One By One (2002)
Uppföljaren till There Is Nothing Left To Lose vill vara något helt annat. Mindre kommersiell, men ändå inte. Mer "äkta" tinnitus-framkallande sus, men i slutändan faller den lite mellan bandets stolar. Istället blir det überkommersiellt med en plastig idé om att vara lite edgy. All My Life är ju fortfarande väldigt tråkig, om än en livestänkare, och den andra singeln Times Like These får det att krypa i kroppen av obehag. Det märks på sina håll att Dave Grohl under samma tid är en del av Queens Of The Stoneage, men här saknas tyngden från självlysande Songs For The Deaf.
6. In Your Honor (2005)
Ett dubbelalbum. Ett rockröjigt, ett akustiskt. Bara idén är värt en mindre applåd och det är mycket snyggt utfört ska sägas. Men i ärlighetens namn: vem orkar ta sig igenom så mycket Foo Fighters på en och samma gång? Inledningen emellertid, wow! Med enorm konkurrens är det självbetitlade introt en av Foo Fighters bästa. Intensivt från första till sista punkt.
5. Sonic Highways (2014)
Det är en enda stor hyllning till Amerikas musikarv och sånt lyser igenom. Den som har följt dokumentären bör liksom se en mysande Dave Grohl rakt framför sig när låtar som The Feast And The Famine, Congregation och I Am A River bara plöjer igenom Sonic Highways. Och så slutar allt vid åtta låtar. Mer punk än så blir förmodligen aldrig Foo Fighters, hur grymma de nu än har blivit på sina instrument.
4. Wasting Light (2011)
Det var som ett paketerat styrkebesked från ett band som under en ganska lång tid hade blivit en del av en segdrivande spiral. Visst, Dave Grohl har alltid gett allt i varenda passage på varenda platta, men här är det som att hans utbrott äntligen känns relevanta igen. Kanske var idén att spela in skivan i sitt hem den perfekta lösningen. Ett bekvämt band som inser sina begränsningar och är helt på det klara var fokus ska ligga.
3. The Colour And The Shape (1997)
Det var här gruppen slog igenom på allvar. The Colour And The Shape bara osar MTV och ingen kan säga något annat än att albumet innehåller några av bandets vackraste skapelser. Att skivan i sig känns något ojämn och att B-sidan haltar ganska ordentligt gör inte så mycket när skivan i övrigt bjuder på grejer som Monkey Wrench, Hey, Johnny Park, My Hero och den där Everlong. Du hör ju.
2. Foo Fighters (1995)
Du som vill ha ditt Foo Fighters lo-fi, se hit. Det här är charmigt hemsnickrat. Dave Grohls egenkomponerade demolåtar som kom att bli ett debutalbum. På något vis känns det som att en nutida hipp punkrock-akt som Cloud Nothings är född någonstans under Weenie Beenie. Jag håller förmodligen Floaty som bandets mest fantastiska låt. Så drömsk, så skitig och så briljant.
1. There Is Nothing Left To Lose (1999)
Här är Foo Fighters i sitt rätta element. Superkommersiellt i rockmått mätt, perfekta poplåtar, och en sanslös fantasi och kreativitet. ABBA hånglar, knullar, skaffar barn och gifter sig slutligen med Fugazi. Bowie-blinkningen Stacked Actors sätter nivån direkt. Lika knasig som den är gjord för reklamradio och det bara fortsätter med de schlager-aktiga dängorna Breakout och Learn To Fly. Och Aurora är gruppens bästa ballad. Punkt på den.
Förutom detta är det lätt att konstatera att There Is Nothing Left To Lose är ett enhetligt och enormt genomarbetat verk utan några direkta svagheter, med en produktion så tillputsad att alla världens dammkorn glider av och svävar vidare.
Hur skulle din lista se ut? Kommentera här nere.
