Sirena om att lämna indie-flum för något helt annat.
Som 17-åring blev undertecknad av en kreddig polare rekommenderad att lyssna på bandet Heavenly. Samma kväll navigerade jag mig fram på en viss streamingtjänst. Satte på, men det lät inte riktigt som jag hade föreställt mig.
Senare framkom det att mitt tonårsjag hade lyssnat på det franska powermetalbandet med samma namn, inte de brittiska twee-legendarerna.
Artistnamnet Sirena kommer med samma förväxlingsrisk, både en australiensk country-sångerska och en koreansk konsertviolinist har annekterat namnet. Men viktigare; stockholmsbon Elsa Carmona.
– Jag har hittat ett litet ställe ute vid Djurgården dit jag går för att meditera, precis vid ett stort gammalt träd. Ibland kommer små lamm förbi och hälsar, de är jättetrevliga.
Hon sitter på Östermalm och talar om den ädla konsten att hitta sig själv, Sirena.
Ibland sträcker sig den svensk/spanska 23-åringen så långt ifrån telefonen att hon låter som en spökrobot. Samma dag släpps hennes EP Hearts.
– För fyra år sedan var jag slut, helt trött på att vara bartender, så trött att jag i samma veva skrev min allra första renodlade pop-sång, Love Is Not. Tidigare hade jag gjort mest indie-flum, som kanske bara jag själv förstod och tyckte var fantastisk, nu hände något.
Att den musik som senare skulle blomma ut i Hearts började sin celldelning just här vore rimligt att anta. Men redan som 7-åring spelade Sirena in ett julalbum (inte utan viss hjälp från sin far). Hon sjöng solo i kyrkan när hon var ännu mindre. Artist har Elsa Camora alltid varit.
– Jag går liksom hela tiden runt och bär på musiken. Det låter kanske som självplågeri, men ibland när jag är riktigt ledsen kan en del av mig bli rent vetenskapligt intresserad av samma svarta, tunga känslor. Jag vill undersöka, som en forskare.
Det vore enkelt att inhysa Sirena i den svenska soulpop-våg som segervisst wailar sig genom det globala kulturklimatets hörselgångar, men egentligen är hennes tilltal iögonfallande amerikanskt. Mer Shellback än Sabina Ddumba. Musik med en träffyta lika bred som natthimlen när den rasar.
– Jag vill skriva något som alla förstår och dras oundvikligen mot det lite plastiga. Kommer fortfarande på mig själv med att digga Britney och Christina Aguilera, till exempel. Min musik låter kanske inte exakt likadant, men den strävar efter att vara precis så lättillgänglig.
