COVER ME: Little Children berättar om sina favoritomslag.
Little Children är ett musikkollektiv som kretsar kring låtskrivaren Linus Lutti och han kollegor, multimusikanterna Andreas Söderström och Mathias Bergkvist. Gruppen växte fram ur askan av duon Idiot Kid.
I och med vinylens uppgång får även omslagen se nytt ljus. Bandets EP Travelling Through Darkness släpps 2 juni i år och bygger på bandets musikhistoria. Idag blir Little Children en del av GAFFAs artikelserie COVER ME där vi låter artister och band välja ut fem favoritomslag och snacka lite kring dem. Dessutom är bandet aktuella med singeln We're Falling, lyssna på den här.
Nu över till Linus Lutti från Little Children och hans favoritomslag.
Joy Division – Unknown Pleasures
– Släpptes på Factory Records. Joy Divisions debutalbum. Spelades in 1979. Ser och låter ultramodernt och coolt fortfarande. Peter Saville har gjort omslaget och bilden är egentligen pulserande radiovågor. Det här är på något sätt det snyggaste, enklaste och mest briljanta omslag som finns. Sen att låtar som Disorder och New Dawn Fades är med är en bonus.
Nirvana – Nevermind
– Det här var det första albumet jag ägde. Tyckte det såg ut och lät hur coolt som helst. Släpptes på Geffen 1991. Det här omslaget har väl också blivit en av de mest ikoniska genom tiderna. Kurt har sagt att han kom på idén för skivomslaget när han och Dave Grohl såg på ett TV-program som handlade om vattenförlossningar. Också en fantastisk kommentar om det politiska läget just då.
John Coltrane – Blue Train
– En av världens vackraste bilder enligt mig. Släpptes 1957 på Blue Note. Fotot är taget av Francis Wolff och är tydligen Johns favoritalbum. När skivan spelades in hade John varit ren från heroin i mindre än ett halvår vilket nästan man kan se på bilden. Ångesten är närvarande, men samtidigt någon sorts ödmjukhet inför livet. Fantastiskt.
Pink Floyd – Wish You Were Here
– Helt grymt album. Fantastiskt stageat foto. Albumet är tillägnat Syd Barrett som inte hade varit med under inspelningarna av skivan. Också väldigt politiskt och tungt album, samtidigt extremt vackert. Shine On You Crazy Diamond öppnar och avslutar albumet, typ 25 minuter lång låt. Mäktig.
Ornette Coleman – The Shape Of Jazz To Come
– Ser egentligen ut som en Berghselevs våta dröm. Titeln säger mycket om albumet, extremt före sin tid. Släpptes på Atlantic Records 1959. Refused "snodde" också titeln med sin The Shape Of Punk To Come. Jag döpte Little Children efter en Ornette-låt. Min sambo är döpt till Ornette. Ornette rules.
