Amanda Bergman från Amason om en märklig midsommarfest.
Amason har tagit sig från Sverige till USA och tillbaka igen. Med EP:n Flygplatsen i bagaget ger de sig nu ut på de skandinaviska vägarna. Men hur går det egentligen att dela medlemmar med andra band – och borde kanske än fler sidogrupper bildas?
Hej Amanda. Hur är läget?
– Jo, men det är bra. Vi är på resande fot, turnerar runt i USA. Så det är mycket bilåkande, man blir lite groggy av det men förutom det så är det bra.
Var någonstans är ni just nu då?
– Just nu är vi mitt i ingenstans ...
Hallå?
– Oj, försvann jag? Jag ska gå någon annanstans, men jag har tappat bort mig lite på hotellet här.
Ni turnerar med Of Monsters And Men?
– Precis, vi jagar runt efter dem i full fart. De åker om nätterna, men vi kör allt på dagtid så det blir mycket tid i bilen.
Jag såg något om att ni råkat ut för bilstrul?
– Ja, den vill inte riktigt vara med. Det är något fel på datasystemet, helt plötsligt har man bara tio starter på sig att fylla på någon form av "exhaust fuel". Men sen är sensorn trasig, så även om man fyller på så registreras det inte. När vi åkte från Salt Lake igår hade vi tio starter på oss att ta oss till San Francisco, vi har tre kvar idag och sju timmar att köra.
Det blir inga onödiga kisspauser då?
– Nej, verkligen inte. Det är lite Sunes Jul-känsla på det.
Hur funkar turnén annars då?
– Det går bra. Det är jättekul för oss att öppna åt dem, den här storleken på spelställen har vi aldrig spelat på innan som Amason. Men halva turnén nu har vi också för första gången bara varit fyra på scen. Gustav Ejstes hoppade av mitt i för att istället turnera med Dungen. Det är mycket nytt, men det går bra.
Men hur går det egentligen att lånbyta medlemmar hit och dit?
– Det är första gången sedan vi startade Amason som vi råkat ut för något sånt här. Vi har bävat i flera månader för hur det ska gå att spela utan Gustav men vi intalar oss att det går bra.
Handen på hjärtat, är det sådär drömmigt att turnera i USA som man tänker när man är 15, okysst och harvar i någon replokal?
– Det känns tråkigt att säga det, men det är det verkligen inte. Det är jättekul att vara ute i USA för det musikaliska, det är ett fantastiskt musikland. Men annars är det inte mer eller mindre glamouröst att turnera här än på något annat ställe. Det är mycket socker och motorväg.
Ni hinner i princip bara komma hem innan ni ger er ut på en lång turné i Skandinavien, ingen risk att ni tröttnar på att kuska runt ihop?
– Nej, det är en del av ens jobb. Vi ser väldigt mycket fram emot turnén, det är ju vad vi gör och vad vi ska göra. Det ska bli väldigt inspirerande att komma ut och göra våra egna spelningar.
På senaste EP:n Flygplatsen har ni med en cover på Mattias Alkbergs Tjugonde. Hur kommer det sig?
– Många av oss i Amason jobbar med Petter Granberg, som producerat Mattis skiva, och jag tror att han skickade den låten till oss någon gång i somras när vi var ute och spelade. Vi tyckte den var grym så vi frågade om vi fick göra en cover, och om Matti i sin tur ville göra en cover på Ålen. Och så blev det. (Mattis version släpps i början på nästa år, reds. anm.)
Ni har fått till en mysig tolkning.
– Det är lite mer lägereldskänsla kanske, haha. Det var en rolig inspelning, mycket av den skedde faktiskt på en midsommarfest där en hel kör stod i kung fu-dräkter och sjöng. Det var väldigt konstigt, men sant.
Du, jag har sett folk kräva på sociala medier att du, Seinabo Sey och Maja Francis ska bilda en supergrupp. Vad tänker du om det?
– Jag tror det räcker med en grupp för min del ... det är jätteroligt att sjunga med andra, men allt kan inte bli ett band.
Men hur kom det sig att ni sjöng ihop överhuvudtaget?
– Det var Seinabo som frågade om jag ville vara med och sjunga på något när hon skulle spela på Popaganda. Sen blev vi tillfrågade om att göra det igen på Hela Sverige Skramlar-galan ... And that's that.
