Dan Bejar i Destroyer om Lou Reed-vibbar och dilemmat att dissa en av världens största artister.
Först av allt har jag en hälsning till dig från Carl Newman.
– Jaså? Det är säkert något oförskämt …
Han sade att du är i Porto samtidigt som dem …
– Nej … Jag vet inte var han fått det ifrån. Han är från Kanada och han tror att Porto och Madrid ligger i samma land eller nåt.
Hur som helst, han ville att jag hälsade dig att han skulle bli väldigt förolämpad och arg om du inte kom och spelade några låtar med dem, men då får han antagligen bli det …
– Jag ska mejla honom en länk till Google Maps så han får se hur långt det är mellan Madrid och Porto.
Jag har i alla fall lyssnat på ditt kommande album några gånger och av någon anledning kom jag att tänka på XTC och deras Apple Venus Vol 1. Kanske inte så mycket att de är lika, mer för att båda innehåller en hel del orkesterarrangemang och ändå en del pop.
– Det albumet har jag faktiskt inte hört, det måste jag kolla in. Jag föreställde mig att ett orkestrerat album skulle vara något i stil med Sgt Pepper, den typen av orkesterarrangemang.
Hur ville du att de skulle arrangeras på Poison Season?
– Jag skulle säga att de två huvudsakliga sakerna var … Egentligen var de ganska motsägelsefulla. En var att fånga bandets livesound, det är ett stort åttamannaband. Först verkade det lite avskräckande men det gick ganska bra, jag hade aldrig gjort det men ville försöka. Den andra saken var att orkesterarrangemangen är var själva hjärtat ligger.
Frånsett att Times Square finns med i en låttitel, hade du New York i tankarna som en del av temat för albumet?
– Jag vet ju att det finns en låt som mycket riktigt heter Times Square, men jag tänkte egentligen inte på New York så mycket när jag skrev den. Rock'n'roll-versionen har åtminstone lågstämda, 70-talets Lou Reed-vibbar och det är väl lite New York-aktigt, antar jag. Jag tycker vissa delar i låten har någon sorts gatudrama i sig, vilket han tillfogade sina låtar. Times Square i sig är ju som en symbol för dekadens och förfall, en kärlekssymbol.
På något sätt anspelar det även på ett filmiskt tema.
– Ja, det känns som att jag tänker mer och mer på det i musik. Man börjar tänka på soundtracks, ledmotiv och hur låtar kan användas i filmer. Antagligen hade jag det i huvudet eftersom jag lyssnade på Superfly och Shaft (skratt). Det var precis det jag avsåg! Men jag lyssnar på annat också, som Sista Tangon I Paris-soundtracket. Dessutom lyssnade jag en hel del på proto-disco, riktiga 70-talsgrejer.
Blaxploitation?
– Jag lyssnade en hel del på Curtis Mayfield och Isaac Hayes och sånt, som ju går hand i hand med den typen av 70-talets filmmusik. Inte mycket musik, åtminstone inom popkultur de senaste 40 eller 50 åren, väver så sömlöst ihop stora stråkarrangemang med riktigt coola blåsarrangemang och ändå har sång i tillägg till det. Saker som svänger. Sådant intresserade mig inför Poison Season. Jag har alltid gillat det där, även om jag lyssnade på det mer under de tidiga Destroyer-åren. I slutet av 90-talet upptäckte jag Harry Nilsson, Randy Newman, Van Dyke Parks och jag gillar de skivorna, de artisterna. Låtmässigt är nog mitt komponerande inte särskilt inspirerat av det, då lutar jag nog mer åt John Phillips eller någon. Men jag tycker inte att mitt låtskrivande är direkt influerat av amerikansk musik.
Vid första genomlyssningen av Poison Season vimlar det av referenser: disco i Midnight Meet The Rain, soul i Archer On The Beach, samba i Forces From Above och så vidare.
– Precis när jag var på väg att börja avsluta albumet tänkte jag mycket på salsamusik ihopvävd med tidig proto-disco. Det blev mindre påtagligt ju längre arbetet med skivan fortlöpte och saker jag lyssnat på blev helt sonika en del av innehållet. Men mot slutet ville jag att allt skulle passa varje enskild låt och låtarna själva hade en stor spännvidd. Det är antagligen därför skivan har ett eklektiskt sound i alla fall.
Berätta gärna lite om låten Dream Lover.
– Den sticker verkligen ut och låter inte som en typisk Destroyer-låt. Jag gillar den, men den är inte särskilt representativ för skivan, för den är inte alls lik de övriga spåren. Man måste ta sig förbi den för att upptäcka resten, eller så kanske den lockar in en och sedan för över intresset till något helt annat. Jag skrev den väldigt snabbt och bandet repade den kanske en eller två gånger innan vi gick in i studion och spelade in den lite i förbigående. Av någon anledning hade den bara ett helt eget sound. Ljudteknikerna blev överraskade av hur högt vi plötsligt började spela, vilket jag tror är hemligheten till det. Kvar var sedan att lägga på lagren med alla skriande saxofoner och annat. Allt kom samman väldigt enkelt.
– Låten hade definitivt en bombasm som jag inte väntade mig, vilket var coolt, jag gillar sådana överraskningar. Jag skrev den som en sorts uppraggningslåt för en sjuk generation (skratt). Allt jag kommer ihåg från när jag skrev låten är mittpartiet som går "You're sick in bed, you're sick in the head, you'd love a dog to play dead …" (skratt igen). Riktigt hjärndött och simpelt! Först att det finns en textrad om hunden som spelar död och sedan "oh shit, here comes the sun". Den är tänkt som en positiv, stärkande låt för väldigt negativa människor.
Hur avgör du om en låt är en Destroyer- eller New Pornographers-låt?
– Det är egentligen inget beslut jag behöver ta så ofta. Jag bidrar med mina tre låtar till ett New Pornographers-album vart fjärde år. Det är inget tillvägagångssätt jag använder särskilt frekvent. Under de tidiga åren kring Mass Romantic var det lite mer förvirrande, men till de tre senaste albumen har jag haft låtar som jag för det mesta skrivit specifikt för det bandet. Som på senaste skivan med War On The East Coast och Born With A Sound, de avvek och jag kunde inte riktigt se dem passa som Destroyer-låtar. Vanligtvis är New Pornographers-låtarna låtar som har ett mer obevekligt, mer melodiskt driv i sig, något som passar inom den ramen.
De kör bara en av dina låtar live när du inte turnerar med dem. Carl säger att de är svåra att sjunga eftersom de är "så mycket Dan". Vad tror du han menar med det?
– Antagligen gör jag en massa tricks och grejer och jag gör dem hela tiden på Bejar-sättet och det är kanske inte det naturliga för rock- eller poplåtar, så det skiljer sig nog lite.
Och sättet du sjunger på är lite annorlunda jämfört med Carl, liksom hur ni båda leker med ord.
– Ja, jag tycker att orden och sättet han fraserar är olika. Idag tycker jag inte att vi överlappar alls, men kanske gjorde vi det i början. Däremot ser jag det inte nu, vilket är bra för bandet.
Med tanke på hur mycket fokus som ligger på dina texter, känner du ibland en press att du måste komma på vissa formuleringar för att det förväntas av dig?
– Nej, jag skriver väldigt planlöst och väldigt mycket på instinkt, jag tänker aldrig två gånger. Allt bara händer och gör det ganska snabbt och naturligt. Mesta krutet lägger jag på musiken, vilket är en samarbetsprocess som jag har mindre kontroll över och som ligger mindre naturligt för mig. Jag börjar bli säkrare på hur en låt ska vara och hur jag ska vägleda bandet, men jag borde nog försöka dirigera mig själv hellre än att dirigera andra. Under de senaste åren har jag helt klart börjat tänka mer på hur jag ska sjunga låtarna, vilket jag inte alls gjorde förr, men jag har hängt upp mig allt mer på det nu.
Påverkas sättet du sjunger på av hur du vill lägga tyngd vid vissa textstycken?
– Fram till för några år sedan ville jag att tyngdpunkten skulle ligga på texterna innan jag började ta in mer varierande intryck. Texterna skulle vara en sömlös del av helheten istället för en berättarröst över popmusik, men under många, många år var det så. Sången har alltid haft melodier, så att man kan göra noter av den, men det har blivit viktigt för mig att ha fullständig frihet att strunta i melodin närhelst jag känner för det och kunna trycka fram orden så att det blev omöjligt för folk att inte lägga märke till dem. Som jag sade nyss, jag har aldrig lagt något krut på texterna utan den delen har alltid flutit på för min del. Jag menar, jag gillar verkligen att göra musik också, men texter var min största tillgång. På albumet Destroyer's Rubies blev det så mycket att jag nästan tappade andan av att sjunga allt.
Häromveckan delade du med dig av dina tankar kring Taylor Swifts musik i en intervju och jag såg att detta direkt fångades upp av andra som vinklade det som "medelålders-manlig-indiemusiker klankar ned på megaframgångsrik-ung-kvinnlig-artist". Känns det som att folk ibland vill missförstå med flit bara för att göra en grej av det?
– Jag har inte läst intervjun, men jag minns att jag direkt när jag lade på luren den gången hade en känsla som sade "herregud, vad har jag gjort?". Jag vet faktiskt inte exakt vad jag sade eller varför jag hade den känslan, men det kändes som att det var upplagt för missuppfattning.
Nu såg det nog mer än något annat ut som att du försökte förklara hur mycket, eller snarare hur litet, hennes musik var en del av ditt liv.
– Ja, det var bara något som kom upp under samtalet mot slutet av intervjun. Vi pratade om väldigt populär musik och hon är det uppenbara exemplet på det. Jag vet att det är ett känsligt ämne, men en sak kan inte förnekas åtminstone i Amerika och det är att 2014 nådde kokpunkten när det gällde dyrkandet och rättfärdigandet av enormt stora superpopstjärnor. Allt jag försökte göra var att diskutera det estetiska, för det sista jag vill göra är att dra igång en debatt i musikbranschen om den stora kapitalistiska maskinen och hur den fungerar. Det är en viktig debatt, men jag tänker inte vara den som kastar mig in i den. Vad jag pratade om var hur den sortens musik lät i mina öron i estetiska och väldigt strukturella termer. I grund och botten har en nyare sorts välproducerat countrylåtskrivande som för några år sedan var föremål för en hel del spott och spe (skratt) plötsligt börjat genomsyra mittfåran totalt och nu blivit något som ska vara bra!
I slutändan är det upp till lyssnaren att avgöra vad som är bra eller inte, antar jag?
– Visst är det så. Att åsikterna kom från mig borde framstå som högst ordinärt, självklart, supertråkigt och förutsägbart. Jag trodde inte att någon överhuvudtaget skulle bry sig alls. Om något skulle folk bli chockade om jag hade sagt något annat.
Är det inte lite beklämmande att du nuförtiden inte ska kunna säga något offentligt utan att lida risken att någon tar det på fel sätt?
– Ja, vad ska jag säga? Jag är gammal, så jag tänker egentligen inte på det. Dessutom är jag inte van att någon bryr sig ett skit om vad jag säger. Vad som är synd är att folk kanske tror att jag hellre tycker att musiken som Vampire Weekend eller Arcade Fire gör är mer legitim än Taylor Swifts, vilket jag inte gör. Min kritik sträcker sig till alla genrer, det handlar inte om rock'n'roll mot disco eller något.
Kanske var problemet här att det råkade vara just Taylor Swifts namn som kom på tal?
– Förmodligen. Men hon är världens största artist, så det var oundvikligt.
