En av Sveriges genom tiderna bästa punkgrupper lägger ner verksamheten efter över tio år i gemet. En sådan händelse kommer inte undan utan ett hyllningsbrev.
Jag minns den som i går. Kvällen då vi satt ett gäng klasskamrater i min nedsuttna soffa i studentlägenheten i Karlstad på vårkanten 2011 och skålade krokodilöl. Subwoofern pumpade i takt till en Spotifylista jag fått av en vän. Den gick under namnet "Bra skejt", eller något liknande. Här drällde det av låtar som bland andra Photographs av Steve And The Alcoholics och The Horse av A Wilhelm Scream. Men det var en grupp som fångade min uppmärksamhet: Atlas Losing Grip. Och låten som låg i listan var Horizon.
Helt tagen av gitarristerna Gustav Brunn och Max Huddéns öppna ackord och kluriga melodier, basisten Stefan Bratts virvelvindsliknande slingor, batteristen Julian Guedjs outtröttliga virvelsmatter och dåvarande vokalisten Rodrigo Alfaros känslosvallande texter fick spåret snurra på repeat åtskilliga gånger. Än idag får jag känslan av hur gåshudsmätarna slår i taket av textstycket nedan ur Horizon:
"Moving forward one step at the time
Maybe it's a waste but I'm trying to find
A brain for the scarecrow, a heart for the Tin Man
Courage for the lion but I keep falling behind cause
Time doesn't stop just because I slow down."
Det skulle sedan visa sig att vartenda spår som spottats ut ur skåningarnas kreativitetssmedja är av absolut högsta kaliber. Hela Shut The World Out, Watching The Horizon, State Of Unrest och nu Currents från fjolåret. Det sistnämnda alstret har sedan dess vuxit metervis och borde från början fått ett sexstjärnigt betyg, det vill säga det högsta. I ärlighetens namn har jag ingen aning varför jag kapade bort den sjätte stjärnan. Men jag sätter dit den nu. Bättre sent än aldrig.
Men Atlas Losing Grip är inte enbart proffsigt och tekniskt briljant framförd musik, utan har också fungerat som en uppmuntran i tuffa perioder i livet. Låtar som Heartbeat, Contemplation och Closure har åtskilliga gånger plockats fram i tider när allt, rent ut sagt, varit åt pipsvängen. Kort och gott: de har en väldig förmåga att skapa relaterbart låtmaterial. En egenskap som jag värdesätter högt när det kommer till musik.
Så det är med stort vemod som jag – och många andra – tar farväl av en fantastisk grupp och önskar Niklas Olsson, Gustav Brunn, Max Huddén, Stefan Bratt och Julian Guedj all lycka i framtiden.
Tack för den här tiden, alla fantastiska plattor och de suveräna giggen på West Coast Riot 2011 och Babel 2015.
Lyssna på 15 tokgrymma låtar med Atlas Losing Grip:
FÖLJ GAFFA PÅ FACEBOOK FÖR SENASTE MUSIKNYTT
