Båda aktuella för Musikens Makt.
I helgen möter Bob Hund och Dolores Haze festivalen Musikens Makt i Luleå. GAFFA mötte dessa båda skivbolagskompanjoner till band, eller i alla fall Thomas Öberg från Bob Hund och Groovy Nickz från Dolores Haze för ett runda bordssamtal, där bandfrontarna även hade några frågor till varandra.
Vad finns det för gemensamma nämnare mellan Bob Hund och Dolores Haze?
Groovy Nickz: – Det är att gå in i någon sorts persona på scen, det har både du och jag. Det är väl något som är ganska vanligt när man vill uttrycka sig med musik. Jag vill ju uppfattas på ett visst sätt på scenen.
Thomas Öberg: – Vissa skulle kunna tycka att det finns skavanker, att det inte är skickligt enligt stencil 1A. Det finns lite som knakar och skrapar.
Groovy Nickz: – Det är lite konstigt helt enkelt. Jag tror det är därför som folk tycker om att vi har kört tillsammans.
Thomas Öberg: – Bara kompositionen av ansikten. Vad är traditionell skönhet? Johnny och Conny sticker också ut. Någon sa att de passar inte alltid in men de passar ihop. Det är en gullig tanke. Jag har varit med på krogen när Johnny spelade flipperspel och var lite full. Han stod med munnen öppen och det kom lite dregel på glaset. Folk kom fram lite patronizing: ”Åh, vad kul att se att ni är ute i samhället nu, såna som ni”. Typ antydde att de hade en mind-brain-damage. Folk skaffar sig olika bilder. Bob Hund ser inte ut som Duran Duran, alla har vi någon form av skruv på huvudet i kombination med varandra.
Har ni dragit någon lärdom av varandra?
Thomas Öberg: – Ni utstrålar att ni är jättebra kompisar och det gillar jag. Alla i Bob Hund var kompisar från början också, men vi har spelat ihop så länge. Ibland kommer att vi har ett band tillsammans i vägen för vänskapen på något konstigt sätt. Ibland behöver man ta beslut som ska gagna bandet. Om vi tar ett exempel: nu senast fick jag lunginflammation och ett pajat revben. De andra tyckte att det var lite jobbigt. Men hade vi bara varit kompisar hade de sagt: ”Stanna hemma nu”. Då har jag ändå uppträtt efter att en skåpbil backade in i mig för några år sedan. Jag var helt paj och kunde inte gå. Det var samma sak då. Det var ett sådant grupptryck att jag gick till kiropraktorn som fick räta upp mig. Sedan fick jag hasa omkring som en dead zombie när vi spelade på Peace & Love. Då kan jag ibland tycka att vänskapen kommer lite i skymundan. Egentligen skulle de ha sagt: ”Nu ska du bara vara hemma och ta det lugnt”. När jag ser och pratar med er så känns det som att ni backar upp och stöttar varandra. Jag tycker att du har en avslappnad attityd på scen och kan prata fritt.
Groovy Nickz: – Det är verkligen så. Men jag kan verkligen fatta det du säger. De senaste åren har det bara gått bra och vi måste ta mogna jobb-beslut tillsammans. En regel som vi har är att hälsan alltid kommer först. Lovina har brutit sin hand och vi har kortat ner vår setlist och gjort backtracks till låtar som hon inte kan spela på. Jag har varit svinsur också. Det är något som händer när man har en jobbrelation och en så nära vän.
Thomas Öberg: – Det finns ju band som kanske potentiellt sett hatar varandra men de ska spela tillsammans för att det finns en affärsidé. Det är främmande för mig. För mig är det mer naturligt att det är ett kompisgäng.
TVÅ FRÅGOR FRÅN GROOVY NICKZ TILL THOMAS ÖBERG:
Du är helt sjuk och bara kör på scen i två timmar. Jag blir andfådd efter en låt. Tränar du mycket eller vad händer?
– Nä, jag lever naturligt rastlös så jag rör mig hela tiden. Jag kan inte sitta still. När jag var yngre höll jag på med massa aktiviteter. Man kan säga att musiken räddade mig från idrotten när jag var tonåring. Jag spelade fotboll och pingis och höll på med massa grejer ända tills jag kom in i puberteten, när jag insåg att jag inte skulle bli längre än vad jag var. Det var bara dags att ge upp idrotten, knappt 170 centimeter lång och försöka spela fotboll. Pingis kanske hade funkat.
Ska du släppa någon självbiografi?
– Jag är ordgalen så jag gillar att berätta olika saker. Samtidigt så är jag ganska blyg. Jag är extrovert på scenen, då håller jag låda. Jag är lite sniken med vissa detaljer. När det gäller vissa grejer har jag dåligt självförtroende. Jag skulle kunna skriva om jag kunde hoppa över vissa partier och bara fokusera på en viss period i bandet och inte: ”Då föddes jag, där gick jag i skolan och bla bla”. Hur såg Sverige ut när Bob Hund bildades? Om man började därifrån hade det varit enkelt tror jag.
TVÅ FRÅGOR FRÅN THOMAS ÖBERG TILL GROOVY NICKZ:
Jag tycker att ni har en punkig attityd, hur blev det just det? Är det ett medvetet val?
– Vi har experimenterat och släppt lite elektroniska låtar. När jag var yngre lyssnade jag mycket på Nirvana, Alice In Chains och 90-talsband. Tyra lyssnade mycket på Englandsscenen 2004 och band som The Libertines. Det är bara gemensamma influenser som har ”come together” och bildat soundet. Det var ännu mer rått när vi började och la upp videor på Youtube från vår replokal. Då var det punkigt och sedan har det utvecklats. Vi gillar inte att begränsa oss. Vi är popstjärnor som spelar rock. Alla har sin egen karaktär och alla är snygga. Vår image är att vi gillar smink och kläder, ändå så är vi ganska djupt rotade i rockmusiken.
Vad känner du angående självbiografier?
– Jag känner att det inte går att skriva en självbiografi förrän man verkligen släpper allt som förväntas av en och berättar allt. Tyra och jag ska först släppa en diktsamling i år. Men jag tror att jag kommer skriva en självbiografi en dag. Tänk om det händer världens grej året efter jag släpper, då måste jag göra en ny. Jag får väl släppa en reissue med extra sidor då. Jag har redan börjat fila på titlar.
– Se där. Du har en skön hybris och det gillar jag. Det ska du inte ska backa för.
GAFFA: Finns det något scenario som skulle passa för biografin om Dolores Haze?
– Jag skulle vilja ha med historien om hur vi bildades så att ingen frågar det igen, säger bandkollegan och gitarristen Groovy Fuck som snappar upp frågan ur logeluften.
Groovy Nickz: – Vi har gjort en massa skit. Jag och Tyra satte oss i någon random Stureplan-DJ:s bil ute på E4:an och liftade för att ta oss till den sista dagen av Emmaboda 2014, bara för att vi ville se Basshunter. Sedan plankade vi in under staketet, såg Basshunter, åkte hem och spydde under hela tågresan.
GAFFA: Vad är det konstigaste som ni har läst om er själva?
Thomas Öberg: – Jag tog ett beslut att inte googla mitt eget namn. Det fanns ett Bob Hund-forum. Jag skulle kolla om det funkade. Det kom upp en tråd där det stod att jag hade varit otrevlig mot en tjej som jobbade i en tex-mex-catering på en festival. Jag kommer ihåg att det var inte alls så det gick till. Det som hände var att jag inte fick hämta ut mat för att jag inte hade någon biljett. Det var min version av historien. Någon hade stått bredvid och hävdat att jag hade sagt: ”Känner inte du igen mig? Langa hit den där tex-mex-maten nu”. Det var en formulering som verkligen var något helt annat. Jag förväntar mig att folk pratar skit om mig när jag går ut ur rummet. Det stör mig inte. Men jag vill inte sitta själv och läsa om det. Det går bort för min del. Mitt liv är för kort för att ta reda på hur dum i huvudet någon tycker jag är eller om jag borde avrättas. Det struntar jag i.
