Daniel Horn tänker tillbaka – med en förhoppning om framtiden.
1999. En bussresa med Hagnesta Hill i handen. Jag kan inte lyssna men jag kan bläddra i konvolutet, läsa texterna.
När jag kommer hem hamnar skivan i CD-spelaren och datorn startas. Mitt första intryck av Hagnesta Hill samsas med några omgångar Tetris och ett par minuter in i Stoppa Mig Juni (Lilla Ego) faller tårarna.
Då var jag 17 år. Än idag vet jag inte vad Lilla Ego handlar om, men då relaterade jag till någon form av person som hade gått helt in i patetikens destruktiva värld.
"Du måste lämna mig ifred
Jag behöver ingen hjälp
Vill du hjälpa hjälp dig själv"
Vem kan älska en sådan människa? Jag kunde.
Det här var varken första eller sista gången jag ställde mig bakom eller i alla fall kände något oerhört kring en av Jocke Bergs alla karaktärer. Figurer som i många fall var allt annat än älskvärda. Om vi backar två år till Isola och Celsius.
"Hon är vaken
Jag vet att hon är vaken
Jag är vaken
Hon vet att jag är vaken
Vi är vakna
Visst syns det att vi
vaknat nyss
och väntar …"
Här blev fjortisen i mig ett med en parrelation som började lukta. Ångesten som sipprade sig fram bland låtens meningar kröp så nära som möjligt inpå mig och detta trots att jag, minst sagt, var långt ifrån en tvåsamhet som tappat gnistan.
Vad jag vill säga med det här? Förmodligen att Jocke Berg och hans band fick mig att börja känna. Hans musik gjorde både ont och stärkte, men framför allt väckte den på allvar empatin i mig.
På samma sätt kan jag känna en sorg i att Kent tackar för sig i slutet av det här året. Detta trots – eller just på grund av – att bandet inte är mitt längre. Det blev extra tydligt för några år sedan under en spelning i Varberg när gruppen spelade upp Sjukhus och jag stod som ett frågetecken mitt i ett hav av euforiska människor. Den betydde förmodligen så mycket för så många, men absolut ingenting för mig. Om jag var bitter? Verkligen inte, det var så här jag ville ta något slags avsked. Jag hade gått vidare och Kent hade gått vidare till någon annan.
"Vårt motto var länge 'ta ingen skit'. Men du kom på ett bättre: 'Var lite, lite snällare än du måste vara nu'. För vi ska aldrig bli som ni."
Om nyss släppta singeln Egoist är bra eller dålig? Jag vet inte, jag känner inte så mycket, har blivit äldre, kanske lite skadad av cynismen. Men det är ändå något som biter tag i de här ovanstående raderna från samma låt. Och om det är någon som med dessa ord upptäcker Kent för första gången – som med det börjar tänka utanför sin egen situation – kanske den personen räddas precis som jag. I min dröm är det startskottet för något större, en ny våg av empati. För då finns det hopp, även för en tiger som skäms.
