Med anledning av progrocklegendens självmord uppmärksammar Jesper Robild några av hans finaste verk.
2016 har redan visat sig vara ett dödens år. Rocklegendernas ålder tar ut sin rätt och en efter en försvinner pionjärerna som mer eller mindre uppfunnit all annan musik än klassiskt, folk och jazz. En skulle gott kunna tycka att det räcker så, att var och varannan vecka bli påmind om att den generation som revolutionerade musiken sakta men säkert glider ifrån oss av hälsoskäl. Klaviaturgeniet, progrockinovatören, synthlegenden och Moogens beskyddare Keith Noel Emerson var visserligen 71 år gammal, och det visade sig efter hans död att han led av hjärtproblem, depression och alkoholism. Men han hade också överlevt cancer och tagit sig igenom en allvarlig nervskada i handen.
Flyga över orglar, synthar, och allt med tangenter som han kom över var det bästa Keith visste, men mot slutet började handskadan göra sig påmind och enligt hans flickvän Mari Kawaguchi började han tappa tron på att någonsin kunna turnera igen. Droppen som fick bägaren att rinna över var, tro det eller ej, näthat. Fans som skrev på forum att Keith Emerson lika gärna kunde lägga av. Den tionde mars sköt han sig själv i huvudet. Är det inte dags att vi börjar vara snälla mot varandra nu?
För att hedra minnet av rockhistoriens kanske mest spelskickliga tangenthanterare kommer här en presentation av fyra av de bästa låtar han spelade in med basisten Greg Lake och trummisen Carl Palmer, i hopp om att deras musik ska hitta nya öron och leva kvar åtminstone längre än medlemmarna själva.
Knife Edge (Emerson, Lake & Palmer, 1970)
Kanske inte den största publikfavoriten från debutalbumet, men ett tidigt exempel på Keith Emersons förmåga att förvandla klassisk musik till progressiv rock. Melodier och riff bygger på kompositioner av Bach och den tjeckiske kompositören Leoš Janáček, med ett slutgiltigt arrangemang som låter Deep Purple med ett blytungt huvudriff. Att plocka ett flera hundra år gammalt klassiskt stycke och peta in bredvid sitt orgelsolo, vem hade tänkt på det tidigare?
Tarkus (Tarkus, 1971)
ELP kunde definitivt skriva annat än maxade evighetsstycken fulla av blixtsnabba och ofattbara solon, men på en sådan här genomgång går det nästan inte att utelämna vissa av dessa kompositioner. Keith själv har kallat albumet en av sina personliga favoriter, inte minst för att titelspåret fick sitt eget liv. Här börjar trion definiera progrocken och det är svårt att placera Tarkus i någon annan genre. Ingen hjälp behövdes varken från jazz eller klassisk för att bygga detta monster till låt.
Trilogy (Trilogy, 1972)
Titelspåret på studioalbum nummer tre börjar ovanligt försynt för att vara en ELP-låt, bortsett från Greg Lakes ballader. För ovanlighetens skull har Keith här satt sig bakom ett piano, men så tre minuter in ramlar övriga medlemmar in i ett tungt, hypnotiserande riff i 5/8-dels takt. Därefter är det fullt tempo hela vägen via hundratals synthljud, kaosartade taktbyten och låten är definitivt en av de mest underhållande på skivan.
Karn Evil 9 (Brain Salad Surgery, 1973)
Ett av ELPs mest överdådiga stycken är den nästan halvtimmeslånga svit i tre delar som avrundar det fjärde studioalbumet. Faktiskt den enda låt med bandet som Keith sjunger på - vid ett ställe genom en Moog, och vid ett annat är rösten förvrängd. Trions enligt undertecknad bästa låt Karn Evil 9 är bara en enda stor fest i vansinnesjam på framförallt Hammondorgel. Jazz, progrock och taktarter som de flesta mänskliga inte kan räkna ut. Men soloeskapaderna bryts av med melodiska sångpartier som gör låten till en av bandets mest allsångsvänliga. Mest känt är kanske del två av första sektionen, med raden "welcome back my friends, to the show that never ends". Vi får vara glada att musik lever längre än människor.
