Tony Lind från Billy Momo presenterar ett nördigt manifest.
Okej, så du har bestämt dig för att knåpa ihop ett album. Alltså ett riktigt ALBUM, som lyssnaren ska ta sig an från början till slut. Du har ett gäng låtar, men här följer det stora frågetecknet: i vilken ordning ska du placera spåren för att få till den mest genuina och helgjutna fullängdaren?
En bra fråga som de lärde har tvistat om sedan musikhistoriens begynnelse, typ. Men frågan är om inte Tony Lind från bandet Billy Momo sitter på svaret, en gång för alla.
Via en omväg fick GAFFA till sig nedanstående låtordningsmanifest, så informationsrikt och nördspäckat att vi baxnar. Genom Tony Linds godkännande publicerar vi det i sin helhet. Vi ber dig insupa det hela – givetvis från början till slut.
LÅTORDNING – ett nördigt manifest
Man måste inte nödvändigtvis ha på tok för nära blodsband i släktträdet för att finna det fullkomligt rimligt att lyssna på Pink Floyds The Dark Side Of The Moon i ”shuffle mode”. Men det hjälper.
Blir Alanis Morissettes Jagged Little Pill väldigt mycket sämre av att du trycker på ”blanda”-knappen? Nej. Men lite.
Det rör sig om två helt olika typer av album, så klart. Den senare är en ypperlig samling poplåtar som kan separeras från varandra, och var och en fungerar självständigt i sin egen kontext. Den förra är ett tematiskt sammanflätat flöde utifrån en central idé, där helheten är större än summan av delarna, och där varje del omseparerad från de övriga, eller till och med bara omflyttad i ordningsföljd, tappar mycket av sitt innehåll och sammanhang. Det finns förvisso de som skulle hävda att Alanis kioskvältare visst har ett tema, existentiell ångest, vilket skulle kunna anses bekräftat av den efterföljande terapisessionen Supposed Former Infatuation Junkie, men let’s face it, You Oughta Know, Ironic och Hand In My Pocket behöver inte varandra för att kännas fullständiga. Det är svårt att säga detsamma om The Great Gig In The Sky och Eclipse.
Det är med andra ord omöjligt att definiera något absolut regelverk för hur man sätter ihop den optimala låtordningen på ett album, eller för den delen, ett ”blandband” (som alla i min generation vet vad det är). Den första frågan man därför ställs inför när en låtordning skall fastställas är (och jag kommer i detta fall att utgå från ett album, snarare än ett blandband, för att inte blanda ihop kriterierna, vilka skiljer sig en hel del från varandra):
Vad är detta för sorts platta?
Är det en samling fristående sånger, utan annan sammanlänkande egenskap än att de framförs av samma artist? Eller finns en tematisk röd tråd som påverkas av i vilken ordning de olika låtarna kommer? Är de ens att betrakta som enskilda låtar, eller snarare som delar av en svit? Det finns fler möjligheter att beakta, men här någonstans brukar jag börja.
Om det är en samling fristående låtar är processen enklare på många sätt, och därför är det den sortens album jag tänker fokusera på den här gången. Då handlar det ”bara” om att försöka hitta varje låts optimala position i relation till de övriga för att ge en så bra lyssningsupplevelse som möjligt. Jag är av den fasta övertygelsen att om alla låtar är tillräckligt bra för att platsa på plattan (varför är de annars med alls? ”filler” är inte aktuellt) så finns det ingen dålig position i låtordningen, bara rätt gäller fel position. Låt nummer åtta av tio ska inte vara sämre än låt ett, men den fyller en annan funktion.
Det finns en skola inom retoriken som vill göra gällande att det viktigaste i ett tal är hur du börjar och slutar. Nu är ett tal och ett album inte alls samma sak, förvisso, men man kan testa argumentet huruvida den första och sista låten är de viktigaste. Helt klart är att man inte vill slarva med öppningen, det är ju sannolikt det första intrycket många lyssnare kommer att få av plattan som helhet. Sista låten är det många som aldrig ens tar sig fram till, i synnerhet nu för tiden när vår attention span är kortare än en ekorres penis, men för de anakronistiska entusiaster som lyssnar hela vägen genom albumet, så är den sista låten den sammanfattande slutsatsen, det sista ordet, och det vill man ju också få rätt. Men betyder det att de övriga låtarnas positioner är up for grabs? Absolut inte.
Jag har en tumregel som funkar i de allra flesta fall, även om undantag finns:
Om det på det stora hela är en tämligen lugn och stillsam platta, så är det nästan aldrig en bra idé att lägga en riktigt röjig öslåt först. Däremot fungerar det ibland alldeles lysande att ha en lugn låt i början av ett album som därefter är ganska ösigt. Men även det är ändå ett undantagsfall. Den lugna introduktionen tjänar i så fall som ett slags intro, en upptakt till det som komma skall. Den funktionen förekommer oftare i temaplattans format, så vi lägger den åt sidan denna gång, om inte annat för att den här texten ändå kommer att bli för lång. Om man har vinylformatet som utgångspunkt så har man ju dessutom att ta ställning till omständigheten att varje sida har en öppnings- och avslutningslåt. Dubbelt så roligt, eller dubbelt så svårt? Eller både och?
På en platta med fristående låtar tycker jag oftast att man vill hitta en öppningslåt som rent stämningsmässigt befinner sig någonstans i mitten av plattans dynamiska omfång, eller strax över mitten. Detta gäller både i tempo och energi. Ibland kan en låtordning fastställas väldigt sent i inspelningsprocessen, och då kan det ibland bli nödvändigt att lägga till ett slags intro, eller göra om det redan existerande, för att ge anslaget rätt ton. Man vill fånga lyssnarens uppmärksamhet så snart som möjligt. Detta gör man inte alltid bäst med dunder och granater, ibland fungerar en smygande stämning lika bra, men man ska vara medveten om vilken effekt introt har på lyssnaren, samt med vilka öron man vill att de ska lyssna på det som kommer efter.
Om det första du hör är en pulserande trumloop à la The Prodigy, eller om det är en porlande vårbäck med fågelkvitter på avstånd, avgör vad du får för förväntningar på lyssningen. Och, såvida inte själva avsikten är att förvirra och/eller chocka lyssnaren så bör man inte fucka för mycket med dessa förväntningar.
Men kan vi verkligen veta vad för slags förväntningar en lyssnare får av vissa ljud? Är vi inte individer, och därmed olika?
Fråga de som gör filmmusik. Vi är uppenbarligen tillräckligt lika varandra för att ett soundtrack i en romantisk kärleksscen ofta ska bestå av smäktande stråkar i durtonart, medan scenen där en zombie biter huvudet av en hundvalp oftare låter som en passage ur Våroffer, eller utgörs av en baston på en moog med ett filter som öppnas. Det är den ljudmässiga motsvarigheten till en emoji; alla vet vad den betyder, och tolkar automatiskt sammanhanget därefter. Man kan givetvis leka med dessa arketyper, men man riskerar att tappa lyssnarens intresse om denne inte är på humör för mind games.
Det är inte alltid man får alla rätt, men det idealiska öppningsspåret på detta vårt imaginära popalbum, bör (enligt mig) uppfylla dessa kriterier:
*Ett tempo som är lägre än de snabbaste låtarna på plattan
(man vill ha utrymme att ta upp intensiteten utmed vägen), men inte heller alltför långsamt.
*Ett intressant och/eller slagkraftigt intro, fånga lyssnarens uppmärksamhet direkt, men på ett sätt som ger en hint om vad som komma skall.
*Om låten har text/sång är det en bonus om dess tema kan ses som en programförklaring, ett lättbegripligt inledningsanförande som känns hyfsat representativt för det budskap man vill förmedla (om sådant budskap finnes).
*En bra titel. Kort och snappy funkar alltid, men ibland kan något obskyrt och mer fantasieggande vara bra också. En humoristisk titel är i rätt sammanhang perfekt, men man ska komma ihåg att det finns en risk att lyssnaren därefter letar efter ett skämt i allting som följer, så en titel som garanterat får folk att fnissa är kanske inte helt optimal precis före låten som handlar om ens självmordstankar, såvida man inte vill skoja om dessa. Igen, välj titel utifrån hur du vill lyssnaren skall uppfatta helheten.
Avslutningslåten erbjuder på sätt och vis fler möjligheter, även om jag nästan alltid omedelbart vet vilken låt som är bäst att avsluta med. Ofta kan jag redan första gången jag hör en låt veta att den skulle vara bra som ”closer”. Precis som med öppningslåten så kan det många gånger vara väldigt fint att avsluta med någonting lugnt och meditativt. Det ger en känsla av avslut och eftertanke. Den approachen funkar dock inte om du gjort en platta med öldrickarrock, perfekt till en adrenalinstinn förfest. I så fall vill du nog ha ett allsångsanthem av ”You shook me all night long”-modell, så att du avslutar med flaggan i topp och lockar till instant replay.
När första och sista låten är avgjorda är det dags att leka connect-the-dots, en verklig favoritsysselsättning.
Vilken kombination av det övriga materialet utgör den mest intressanta resan från A till Ö? En av mina tumregler är att jobba med kontraster. Inte nödvändigtvis helt svart och vitt, man måste inte följa varje upptempolåt med en stillsam ballad, även om det fungerar alldeles utmärkt någon gång ibland, men oftare handlar det om att bygga en stämning under några låtar, tills dess att det är dags att ge avspänning och byta spår, för att sedan bygga igen. Det är bra om låtar som följer varandra har lite olika tempon, eller åtminstone inte samma sorts feel. Två låtar som påminner för mycket om varandra stilmässigt för oftast inte albumet framåt när de ligger intill varandra.
Och till sist:
En sak som kan störa mig oerhört är om tomrummen mellan låtarna (om sådana finns) har fel längd. Vissa låtar kräver ett rejält andetag mellan sig för att få full effekt, andra behöver nästan ingenting. Tystnad är en av de viktigaste beståndsdelarna i musik, och den ska beaktas lika musikaliskt som en virtuos fulländade violinvibrato. Det ska svänga, även i pauserna!
Med detta sagt så kan det vara på sin plats att höra hur Tony Lind och hans Billy Momo har tacklat låtordningen på alldeles nysläppta Seven Rivers Wild:
