Klara om en smutsig bransch – "han förgrep sig på mig"

Klara Lindberg har jobbat hårt för en musikkarriär. Hon hade gjort klart med ett skivkontrakt och väntat tåligt på att första låten skulle skickas ut, att PR-maskineriet skulle gå igång. Men inget hände. Till slut fick hon nog och ville dra sig ur kontraktet. Något som skulle visa sig vara svårare en man kan tro. Med hashtaggen #MeToo spred hon sin frustration över Facebook – hur det kan vara att som kvinna kliva in i musikbranschen.

 

 

– Pinocchio var min första preferens när jag skrev inlägget för att han också var naiv och lyssnade till Strombolis istället för till sig själv. Det kändes väldigt mycket som att vara en marionettdocka, kopplad till trådar som någon annan styrde.

 

För fyra år sedan blev Klara kontaktad av en producent som hade hört en av hennes svenska låtar. De producerade några alster men släppte inget, då han bland annat hade ett samarbete med Max Martin och de etablerade artisterna prioriterades. Det gick tre år tills att producenten kände att det var bättre att Klara jobbade med en annan producent som hade möjlighet att satsa mer på hennes arbete.

 

– När jag skulle skriva på kontraktet började den andra producenten att inleda med att mycket skulle ske på hans villkor, vilket var ett första varningstecken. Jag hade otroligt lite inflytande men gick också med på det i förhoppning om att lära mig att arbeta på ett sätt jag inte var van vid vilket jag också gjorde och som jag inte ångrar i efterhand utan snarare känner: "inget ont som inte för något gott med sig". När jag släppte på mitt sätt att arbeta lärde jag mig nya sätt att skriva låtar och skapa andra sound än jag var van vid men det gick för långt. Det är svårt att stå för musiken när det mer om mer börjar kännas: "det här är inte jag". Det räckte inte för mig.

 

Då Klara vill göra musik för musikens skull var hon redo att släppa allt även om det handlade om mycket förlorad tid, arbete, kontakter och såklart hoppet som svikits så många gånger innan.

 

– Det som ska vara självklart är inte det när man är kvinna, men jag kan såklart bara tala för min egen upplevelse och från vad jag sett och hört av andra kvinnliga artister. Jag kom tillbaka till studion till en nästan färdig låt, skulle sjunga in den som producenten ville att jag skulle sjunga och det var en process där delar av mig successivt och kontinuerligt plockades bort. Han pratade till mig som om jag inte visste lika mycket som honom och därför skulle jag blint följa. Till slut från att ha varit en docka blev Pinocchio en människa och det blev jag med, genom att helt enkelt inte tolerera det. 

 

 

Klara har genom sin kontakt med musikbranschen fått vara med om saker som ingen ska behöva utstå. 

 

– En gång åkte jag hem till en amatör-producent som låste dörren och förgrep sig på mig. Han slet av mig kläderna och höll fast mig i sin soffa. Efter ett tag reagerade min kropp instinktivt som ett djur som håller på att bli överfallet, kroppen spelade död. Det var tyvärr inte första gången jag har blivit utsatt för en våldtäkt, så jag visste vad min kropp höll på med och lyckades bryta det. Jag tog mig loss och han verkade hamna i något chocktillstånd när det inte längre fanns ett offer framför honom utan ett levande motstånd. Han hade kunnat ta fast mig igen men stod kvar och jag sprang ut naken med mina kläder i famnen ut till innergården. Där satte jag på mig kläderna igen och sprang till tåget och var livrädd att han följde efter. Dagen efter fick jag ett väldigt märkligt SMS av honom där han skrev: "Det kändes som att jag våldtog dig igår".

 

 

Klara berättar, av egen erfarenhet och ur andras historier, hur det kan skilja sig att vara man och kvinna i musikbranschen.

 

– Vad som känns typiskt som kvinna i branschen är hur man behandlas annorlunda för att man är just det, kvinna. Jag har arbetat i studior bland andra etablerade artister vilket jag själv inte är. När jag har sett kvinnorna är det många som har samma roll som mig själv. De kommer till studion för att sjunga på ett färdigt material och förväntas formas mer än att själva bestämma över sig själva. Istället är det han som vet bättre som ska tycka till om utseendet, produktionen, hur låten ska promotas, etc. Artisteri borde handla om att visa vem man är och istället förväntas man offra den delen som kvinna för att bli någon annan.

 

När det kommer till utseende får många också diskriminerade kommentar om sina kroppar.

 

– Helt plötsligt är det okej att prata om en som om man är en skyltdocka innanför ett skyltfönster. Jag har varit i olika studior men jag minns speciellt en där det var som tydligast kontrast mellan tjejer och killar. Tjejerna kom alltid uppklädda och sminkade medan killarna hade hoodie och mjukisbyxor. Där fick jag höra historier från tjejerna varav en berättade att om hon skulle klippa håret eller tatuera sig så var hon tvungen att fråga dem hon arbetade med för ett godkännande. Hon var ett varumärke. Jag tror att det största problemet handlar om att det är en mansdominerad bransch men inte för att det är män överlag utan för att det inte finns en mångfald med olika perspektiv så att olikheter blir en tillgång och att det finns ett intresse till att alla blir rättvist behandlade. Om det finns för lite kvinnor så kan männen klappa varandra på ryggen och intyga sig om att det inte är annorlunda att vara kvinna och arbeta med musik eftersom dem själva aldrig kommer kunna uppleva hur det är.

 

Klara är utbildad förskollärare och arbetar i en kvinnodominerad bransch på grund av föreställningar om vilka som borde arbeta med de yngsta barnen.

 

– Samma problematik gäller inom musikbranschen och just därför saknas det kvinnliga producenter för att de som borde gett sig in på det inte förväntas göra den satsningen som kvinnor. 

 

Just nu är hon dock föräldraledig och spanar efter nya samarbeten inför nästa år.

 

– Det handlar väldigt mycket om vem man känner mer än vilken förmåga man har att skapa omtyckta låtar. Det finns ett filosofiskt uttryck "art for arts own sake" som jag ofta påminner mig själv om i tanken. Om det inte blir ett kliv tillbaka in i branschen så kommer jag iallafall starta ett band, ställa mig på scen och börja om men det är heller inte helt okomplicerat. Först att hitta bandmedlemmar och sen få dem att prioritera musiken och dyka upp när man repar. 

 

– Många kvinnliga artister som har varit i en liknande situation som mig själv har gått sin egen väg genom att starta ett eget skivbolag men är inte det en anpassning efter problemen? Jag anser att det inte ska behövas. Starta ett skivbolag gör man för att man vill det och känner att den rollen passar en. Vi ska inte behöva ta omvägar bara för att vi är artister och behandlas annorlunda för att vi är kvinnor. Jag vill sjunga, skriva låttexter och samarbeta med andra personer som har andra förmågor som berikar processen till att skapa musik. 

 

 

– Som i vilken annan bransch som helst handlar många problem om att vi talar om ansvar som om det alltid är någon annans så att ingen istället tar det. Ansvar är fördelade i flera ringar på varandra och vi själva är alltid en av dem. Därför kan vi alltid börja med att se oss själva i spegeln, både som män och kvinnor och fråga oss själva hur vi bidrar till att acceptera alla otalade regler om vad som verkar vara normalt men inte borde vara det. När man som ung tjej måste skriva på hemmagjorda skivkontrakt så luras man att gå med på orimliga krav och villkor som saknar gränser och det liknar inget annat än prostitution.