GAFFA.se – allt om musik
Det är brunchtid när jag släntrar in på det fullsatta fiket på Södermalm. Vid ett bord sitter fyra män, varav en är en grånad herre med omisskännligt, långsmalt ansikte och gänglig lekamen. Stolarna är så låga att han inte har något annat val än att göra en rejäl manspread för att nå fram till tallriken på bordet där han slevar i sig en kaka så att grädden nästan stänker ner de eleganta marinblå- och svartrandiga kostymbyxorna.
Robert Forster, som i somras fyllde 60, är i Stockholm ett par dagar för att repetera ihop med det band som Peter Morén både satt ihop och är en del av. Deras gemensamma turné runt Skandinavien inleds på tisdag och avslutas på lördag, vilket innebär intensiva dagar såväl före som under den. Apropå intensivt är det aktuella fiket så livligt att Morén föreslår att vi istället förflyttar oss till den lätt kylslagna uteserveringen, och innan jag hunnit samla ihop mina pinaler sitter Forster redan ute i den friska höstluften insvept i ett par färgglada fleeceplädar med en latte i handen och har gjort sig redo för frågestund.
Hur reagerade du när Peter föreslog att du skulle komma hit och spela?
– Väldigt positivt. Jag gillar Peter sedan vi möttes i Australien på en festival. Sedan fanns det ett par ytterligare anledningar till att jag ville göra det, dels för att jag älskar Skandinavien och för att jag aldrig åkte hit med min förra skiva Songs To Play.
Vad tänkte du om att låta någon sätta ihop ett band för att turnera med dig?
– Det har skett två gånger förut, men endast för enstaka spelningar i Barcelona respektive Berlin. Båda gångerna fick jag frågan om jag ville komma ensam eller spela med ett lokalt band. Båda gångerna valde jag bandalternativet. Du vet, för mig är det väldigt intressant att höra mina låtar spelas med nya människor. Att få vara med i ett band i en stad är dessutom helt annorlunda jämfört med att vara där som turist. Plötsligt är man i någons replokal och i deras hem. Hellre det än att sitta ensam på ett hotell. Så jag gillar den kulturella erfarenheten men det här är första gången det är för en turné. Repen går riktigt, riktigt bra och bandet är helt underbara människor.
Omdömet tycks vara ömsesidigt, för Morén ger tillsammans med basisten Jonas Thorell och trummisen Magnus Olsson ett lugnt och stabilt intryck när jag frågar hur det går:
– Jodå, det går faktiskt riktigt bra. Hittills går allt över förväntan och vi har en hel del låtar redan nu. Alla har jätteroligt och trivs ihop.
Vad är det som är roligast?
– Ofta sånt du inte tänker på innan, som när den i vissa kretsar så hatade ”spelglädjen” infinner sig och något helt enkelt bara sitter. Naturligtvis allra mest med någon gammal favorit så att man nästan nyper sig i armen och blir lite rörd där man står.
Hur har ni som band förberett er här i Sverige med Robert ända borta i Australien?
– Robert skickade över en lång lista låtar som jag gav tummen upp till, sedan bad jag om att få lägga till min favorit från senaste albumet. Därefter har vi tre repat utan sång samt lyssnat på låtarna om och om igen, i mitt fall i dryga tjugo år! Ha ha! Några av de låtar han själv föreslog att han skulle köra solo insisterade jag istället att vi skulle köra som band, även om de till formen är lite ”ologiska” och bygger på någon ytterst märklig Robert Vickers-basgång. Vissa av dem har han inte kört med band sedan 80-talet och efter lite initialt krångel har de fungerat över förväntan för oss och blivit nästan roligast att spela.
Robert Forster är inte i Europa enbart för turnén, utan även för att arbeta med ett par andra projekt. Det ena är lanseringen av biografin Grant & I, i mångt centrerad kring relationen med gamle vapendragaren i The Go-Betweens, Grant McLennan, som 2006 plötsligt dog av en hjärtattack endast 48 år gammal:
– Ja, jag har gjort flera framträdanden där jag blivit intervjuad, kört högläsning, spelat några låtar och svarat på frågor från publiken. Allt har gått jättebra, men jag har blivit varse om att bokbranschen rör sig oerhört mycket långsammare än rockbranschen! Det tog ett år för boken att komma ut i Storbritannien. Rock’n’roll är en annan femma. Man får hela tiden höra vad man ska göra imorgon eller nästa vecka, hur många exemplar som sålts och så vidare. Bokförlagen däremot berättar nästan ingenting!
Det andra projektet är arbetet med nästa volym av samlingsboxarna G Stands for Go-Betweens. Hur går det då?
– Det är på gång. Om två veckor sätter jag mig med formgivaren i London igen och går igenom material. Fördelen med nästa box är att den omfattar åren 1985 till och med 1989 då vi hela tiden låg på Beggars Banquet, så allt är mer sammanhängande. Det stora arbetet just nu är att samla foton från hela världen.
Robert avslutar sin nu kalla latte och vi vandrar småpratandes ett par kvarter bort till replokalen dit Morén och de övriga gått i förväg för att sätta igång med nästa pass. Innan jag avviker för gott kan jag bara inte låta bli att be om att få stanna och höra åtminstone en låt. Det får jag. Bandet kör en Go-Betweens-klassiker som låter fantastiskt och är överraskande autentisk. Framför nosen på mig ligger hela tiden ett kollegieblock med en nedkrafsad, åtråvärd setlist. Det vore den enklaste saken i världen för mig att både tjuvkika och smygfota den. Jag gör ingetdera. Varför vet jag inte, men det känns bara inte rätt.
När jag till slut tvingar mig själv att lämna dem ifred innan jag riskerar total förnedring i form av att bli utkastad tackar jag så mycket för gästfriheten och börjar stänga dörren. Precis sekunden före den går igen hör jag Robert säga ”Okay, about that bridge …” och jag blir enormt sugen på att vända tillbaka in igen för att få höra mer. Det hade nästan varit värt den där förnedringen.
Här ser du dessa herrar framöver:
20 sep – Göteborg, Nefertiti
21 sep – Stockholm, Debaser Strand
22 sep – Hultsfred, Hulingen
23 sep – Köpenhamn, Jazzhouse
