GAFFA.se – allt om musik
I nystartade P3 Musikdokumentär gräver Vendela Lundberg och Axel Winqvist i arkiven och gör "nedslag i dramatiska skeenden i artisternas liv och karriärer". Första avsnittet behandlade Rihannas brokiga liv och nu är det dags att syna Oskar Linnros karriär.
Men huvudrollsinnehavaren är inte särskilt nöjd över resultatet. I ett långt inlägg på Facebook skriver Oskar Linnros om ett program som enligt honom själv inte dokumenterar hans liv som det sett ut och inte handlar om musik.
"Jag gav journalisterna bakom ”dokumentären” ALLT och lite till för att jag är ett fan av formatet P3 Dokumentär. Jag hade en idé om att 15 år av okonventionellt musikmakande, succér i fyra genrer och ren kärlek till och från hundratals kollegor skulle vara omöjlig att klippa bort. Jag la oräkneliga timmar på intervjuer, öppnade upp min studio och mina loger, bjöd på syrrans telefonnummer och skickade till och med klipp från farsans barndomsfilmer av mig i hopp om att en röd tråd av musikalisk integritet skulle överskugga några småtjafs i slutändan.
Men VINKELN var hela tiden en annan - den skulle med saxens hjälp handla främst om konflikter, sorg och ofrivilligt artisteri", skriver han bland annat.
Oskar Linnros lägger därtill fram några punkter som han tycker saknas i dokumentären:
- ”Väntar på en Ängel” är mitt mest uppskattade album i min karriär hittills, tog fyra år att göra och var skitinspirerande att tillverka. Men de åren nämns bara i förbifarten och i slutet.
- Journalistens långa inspelningar från två slutsålda Cirkus i år med intervjuer av mig och publiken, nämns inte alls. Var fett stolt över vad som hände där. Bortklippt.
- Jag har världens finaste föräldrar och fick trots min ibland stökiga ort den varmaste uppväxt jag kunnat önska mig. Men i programmet växer jag upp i ett hem där vi typ mest är taskiga mot varandra?
- Jag har spelat, skrivit, producerat, spelat in, premixat och styrt i princip varenda sekund av mina låtar SJÄLV sen jag var 19 år. Kanske finns andra i musiksverige som gjort samma sak, vad vet jag. Men jag tycker det kunde ha varit värt att nämna i en musikdokumentär?
- Snook var inga ”hånade rappare” som programmets underrubrik försöker förminska oss till. Snook är en av millenniets hittills mest banbrytande och soundmässigt inflytelserika svenska grupper och fick respekt från de vi respekterade från dag ett, även vårt första album. Ring runt, do your Googles.
- Jag, och tre kollegor ägnade 20 timmar i veckan under ett år åt en ideell producentutbildning som hette RecCollective. Våra studenter gick vidare till att bli signeade, få stipendier och vinna Grammisar. Kanske det mest givande jag gjort som vuxen. Bortklippt.
