GAFFA.se – allt om musik
11 november kommer jag från och med nu alltid komma ihåg som dagen då Fredrik Hellman hastigt lämnade den svenska musiken, alla svenska hjärtan, familj, vänner, bekanta, en anställning på en våffelrestaurang och en hel del låtar som aldrig kommer att bli färdigskrivna. För att nämna några saker.
Ett av mina första uppdrag på GAFFA var att ringa upp Fredrik Hellman för att prata om den första EP:n Viva Karima! av Fredrik och Jonas Calanders band Hellman & Härden. Första projektet sedan bandet Bruket runnit ut i sanden. Som det gör. Folk skaffar kids, vill något annat, tappar lusten eller glider ifrån varandra.
Själv hade jag yrkestiteln praktikant på den tiden och hade skrivit ner ett par frågor i ett block. Jag kände mig redo att träna det där slaviska förhållandet till frågemanus som yrkesrollen ofta kräver och antog att detta inte skulle bli något undantag.
Det tog nog max fem minuter, sen hade intervjun blivit ett samtal mellan två likasinnade själar. Jag glömde, eller snarare la ifrån mig blocket, aningen nonchalant och struntade i frågorna jag hade förberett för att ställa färre frågor och låta honom prata. Den enkla anledningen var att samtalet flöt på så jävla bra. Tryggheten genom värdegemenskapen på hur mörkt det är när hissen står stilla på bottenplan.
En aning oprofessionellt av mig, men jag befann mig på den tiden på ett likasinnat plan i livet. Tyvärr kan jag inte berätta allt som sas eller vad vi i enlighet hade svårt för i delar av musik-Sverige. Förljugna och pretentiösa artister som inte kommer nämnas vid namn. Men Broder Daniel, husgudarna, kände vi båda var något annat. Något som inte kändes sådär förljuget. Det enda som avbröt oss från att prata i timmar var hans hund som också ville ha uppmärksamhet. Och det var nog bra.
För Fredrik var musiken något som tillhörde alla och öppenheten till nya samarbeten eller att bara sätta sig och jamma tillsammans var en självklarhet. Musik är större än utövaren. Det är ett uttrycksätt som ska vara fritt för alla som vill använda den och ingen ska lämnas utanför. Jag förklarade mina många erfarenheter av utanförskapet. Det egocentriska jävla självcentrerade beteendet som existerar i människor, ett helt sanslöst beteende minns jag Fredrik instämma med. Vilket förde oss tillbaka till att utbyta tankar om musik för en kort stund innan vi bestämde oss för att ses i Fagersta inom en snar framtid. Långa Facebook-meddelanden fram och tillbaka. Och en ”dropbox” som vi fyllde med riff och planer. Tågresan upp till Fagersta och bara spela lite musik tillsammans hittade vi ingen bra tid för just då. Och nu blir den resan aldrig av, i detta liv.
Efter den tragiska bortgången har jag varit i kontakt med några av hans närmaste musikkollegor för att prata Fredrik Hellman-minnen.
Jon Ashbourne (Rättens Krater och turnéledare för Bruket)
– Från början spelade jag inte tillsammans med Fredrik utan satte upp spelningar med hans band. På gymnasiet gick han restauranglinjen i Mora och träffade folk där som också gillade The Smiths och The Clash så de bildade band. Han var två år äldre än mig och jag tyckte han var häftig och ville bli hans vän så på något sätt lyckades jag sätta upp spelningar och bjuda in hans band några gånger. Jag tror att det som fångade mig var att han också verkade förstå att popmusik var på blodigt allvar. Broder Daniel och The Jesus And Mary Chain var inte underhållning utan ställningstaganden. Någon gång när vi pratade tyckte vi synd om alla som inte förstod storheten i Sister Ray av Velvet Underground, för om man inte gjorde det vad kunde man då veta om livet?
En gång fanns det kommunala pengar över så att det gick att boka Her Majesty där Timo Räisänen spelade gitarr, och han spelade även i Håkan Hellströms band då, som fortfarande så vitt jag visste var medlem i Broder Daniel. Så ett förbandsgig till dem skulle ju potentiellt kunna leda hur långt som helst. Så jag frågade Fredrik igen och han såg väl också potentialen så hans band kom ner en gång till. Tror spelningen var på en tisdag eller torsdag och det kom kanske 30 personer och ledde inte till någonting så klart. Men vi hade en rolig efterfest i morsan och farsans hus. En annan gång spelade de på ett lastbilsflak och han hade med sig liljor upp på "scenen". Jag tror ingen som tittade förstod The Smiths-referensen.
När en annan kompis fyllde 20 hade vi vårt första band tillsammans. Meningen var att det skulle vara gråtmilda covers framförda så känslosamt och välspelat som möjligt. Det skedde i omklädningsrummet vid en badstrand med ström från dieselaggregat. Trummor fick inte plats men vid hade en boombox med fyra inbyggda pads som skötte rytmen. Det bör ha låtit sådär men folk hade kul. Vi spelade en gång om året några år med lite olika tematiska inriktningar och Fredrik ställde upp som frontman oavsett om de var lite konstiga för han hade inga problem med folks reaktioner. Var det kul så var det kul. Det allvarliga fick han ju utlopp för i Bruket.
Jonas Calander (Hellman & Härden)
– Att jag hamnade i det som sedermera skulle komma att utvecklas till Hellman & Härden kom sig egentligen lite av en händelse. Åtminstone är det så jag upplevde det, att det liksom bara blev. I Fredriks värld hade jag primärt andra åtaganden. Han och Anders hade hur som helst skrivit låten Fagersta och planerade för en singel. Fredrik frågade mig lite förstrött vid något tillfälle om jag kunde tänka mig bidra med en låt inför framtida släpp. Han berättade kort om den musikaliska inramning han hade tänkt sig, jag fyllde på med mitt och levererade Kom Knivhugg. Fredrik gillade låten, skrev en text och vi träffades hemma hos mig för att spela in sången.
Från den tidpunkten flöt allt på. Alltid helt friktionsfritt. Samarbetet var från början nästintill läskigt organiskt. Vi skrev i snitt en låt varje gång vi träffades … och vi träffades ofta. Ibland hade vi ett utkast att utgå från. Han med ett textfragment, jag med en takt, en ackordföljd eller en melodi. Lika ofta kom vi båda tomhänta, vilket var ett lika litet hinder som det motsatta.
Jag började spela in musik i studion och han slängde sig på sängen eller golvet, frenetiskt skrivande. Vi stannade upp ibland för att gå igenom vad vi hittills hade. Tyckte vi inte om det gick det i tunnan. Om det första steget någon gång dröjde; invertera ackordföljden på Spinal Remains, dra en bok ur hyllan på måfå, kasta om orden i Själva Tiden av Octavio Paz, läs löpsedlarna … bygg därifrån. Det impulsiva sömlösa flödet var viktigt.
Det var liksom alltid credot; musiken i första rummet. Vi och våra personliga relationer till materialet var alltid underordnat. Musiken som något högre och så mycket mer än egocentrisk sentimentalitet. Skiten skulle brinna och sparka upp dörrar. Stannade processen upp vid något tillfälle, hamnade vi i stiltje inför någon övergång, någon ackordföljd eller textpassage var det ett tecken på att någonting inte fungerade. Det gick bort, helt bort och vi började från början. Det var en process lika befriande som den är sällsynt. Lekande lätt, ruskigt produktiv och helt opåverkad av egon. Det var liksom som att vi hittade ett nytt språk och en ny logik där musiken kunde andas fritt, leva sitt liv. Det var en metod som paradoxalt nog också gjorde uttrycket än mer personligt och, framför allt, mänskligt än innan.
För Fredrik var leken med masker ett centralt tema i bandet. Att han valde att dölja sitt ansikte såsom han gjorde var inte en slump eller bara en scenisk teknik. Inte så att han någonsin uttryckte sin idé i termer av något sorts manifest, men han återkom till temat ofta. Han ville markera att musiken kom från en plats som var bortom honom som person, att den när som helst kunde få egna ben och potentiellt plötsligt tillhöra någon annan, framföras av någon annan. Dörrarna in till Hellman & Härden skulle vara lika öppna som dörrarna ut. På något vis ville han göra oss i bandet lika utbytbara som sig själv. Att vi alla bara skulle kunna upplösas i en större helhet. Ett fritt spel mellan alla de masker som på grund av våra psykoneurologiska tillkortakommanden konstituerar vad vi tror vara ett solitt jag.
Allt det där är en fin tanke. Trösterik på något vis. Men från den position som jag nu skriver är det också smärtsamt påtagligt att Fredrik kanske var den minst utbytbara av alla jag någonsin känt. Hans bortgång har slitit upp ett hål i mig som aldrig kommer att försvinna. Det är en avgrund som slukar alla ord och som alltid kommer finnas där. Den har gjort mig till en annan än den jag var innan det hände.
Ur mörkret sipprar dock minnen fram. Det är med dem som man får bygga vidare. Välva en vacker bro över såret för att kunna ta sig till den andra sidan. När jag lyssnar på det vi gjorde tillsammans är det alltid hans bullrande skratt från bortom ont och gott som tonar upp i bakgrunden. Det är ett skratt som skjuter mig upp ovan molnen, där hjärtat slår fritt och där musiken är en tröst.
Allt material som finns av Helman & Härden kommer ges ut på Fredriks begäran.
LÄS OCKSÅ: Ghost offentliggör album och släpper singel