James Yuill går på sin uppföljare vilse i kycklingtrance, med tanken att gitarrmelankolin inte räcker till.
Det bästa med brittiske James Yuills debutskiva låg i den perfekta dosen elektronica, i vad vi diffust brukar kalla folktronica. Där gitarren, folkpopen, låg på samma musikaliska premisser som Nick Drake, Laura Veirs Patrick Wolf, Andrew Bird eller Loves Forever Changes. Men som förstärktes
VILL DU LÄSA MER?
Första månaden för 1 kr. - Ingen bindning.
- Tillgång till exklusiva intervjuer med toppmusiker
- Tillgång till recensioner av de viktigaste konserterna
- Tillgång till över 10 000 musikrecensioner
- Rabatt på biljetter till konserter och festivaler
- Ren musikupplevelse – välj bort störande annonser
Redan GAFFA+ medlem
