Folkmusiksymfonier som drar åt klassisk musik

När Thisell släppte debuten med det passande namnet I (2013) så talades det om att uppföljaren skulle bli mörkare. Vettefan om så är fallet. Däremot har det blivit vackrare och skörare.

Thisell gör bräckliga små folkmusiksymfonier som drar åt klassisk musik i den avskalade skolan. Precis som vid debuten är det musik som kräver sitt tålamod. Sakta men säkert framträder skillnaderna i det mjuka tilltalet. Olikheterna mellan låtarna.